2014 i april släpptes första avsnittet av en podcast som hette Startup. Den handlade om en avhoppare från This American Life, vid tillfället världens mest populär podcast, som själv ville starta ett företag i podcastbranschen. Tanken var att dokumentera uppstarten genom att göra en, *trumvirvel*, podcast! Från första avsnittet var jag helt klistrad och har inte missat en minut någonsin, jag har till och med lyssnat om första säsongen 4-5 gånger…

Grundaren, Alex Blumberg, dokumenterar allt ifrån ångestfylldasamtal med sin fru till sina första pitchar mot riskkapitalbolag till den faktiska förhandlingen med sin partner om vem som ska äga hur mycket av firman. Det är verkligen en inblick på djupet på en nivå som iallafall jag trodde att jag aldrig någonsin skulle få se. Dynamiken mellan två grundare (som det visar sig bli under säsong 1, spoiler…) där den ena är extremt kreativt lagd och den andra helt affärsmässigt lagd är väldigt intressant att få ta del av.

Det magiska är att allting är så fruktansvärt välproducerat och välklippt. Det finns inga överflödiga minutrar i avsnitten utan det är kärnfullt från första sekund. Detta är för övrigt en stor del av bolagets strategi, att “producera” innehåll på riktigt, inte bara starta mikrofonen framför “2 sköna killar” som sedan snackar om något kul. Här snackar vi hela team med researchers, flera editors och redigeringsrundor. Deras största lansering i år, podcasten Habitat, tog 2 år (!) att producera 6 avsnitt av.

I Sverige är detta relativt ovanligt, men det är lätt att se hur Jacob Bursell med podcasten Kapitalet hämtat mycket inspiration från sättet som Gimlet Media, som företaget heter, producerar på.

En av anledningarna till att vi inte ser mer sånt här är för att det är fruktansvärt dyrt att producera content på den kvalitetsnivån som vi pratar om här, och det kräver i sin tur en väldigt stor lyssnarbas eftersom man behöver mycket sponsorintäkter. Om man tänker att en show på 6 avsnitt per säsong kräver 2 heltidsanställda i ett år så förstår vi att showen måste dra in en och annan annonskrona.

Hursom, spola framåt till nutid. Bolaget som Alex Blumberg startade, Gimlet Media, har precis blivit uppköpt av Spotify för 340 miljoner dollar. Hela processen från att de blev approcherade till att affären blev genomförd är också den förevigad i podcast.  Intervjuer med Daniel Ek finns med där han berättar om vilka frågor han ställde till Gimlets grundare och vad han tänkte när han hörde svaren.

Man kan alltså följa hela processen från idé, genom uppstart, uppskalning och slutligen även försäljning, genom grundarens inte monolog förevigat i podcastformat. Jag kan verkligen inte sätta ord på hur bra detta är, det är verkligen en helt annan nivå av innehållsproduktion. 

Oavsett om man själv är entreprenör, går i tankarna att starta bolag eller kanske bara är nyfiken, så är detta extremt intressant innehåll. Det är allvarsamt, tankeväckande och fullt av humor samtidigt. Underhållsvärdet är enormt högt.

Det sista avsnittet någonsin släpps på fredag och undertecknad kommer att sitta fullständigt klistrad med lurarna på högsta volym och någonting rött i glaset. Det borde ni också göra. Rimligtvis lyssnar man på den på Spotify…

I veckan hade vi förmånen att spela in Penserpodden i studion hos oss Finwire Media. Den här gången har lite extra rolig då vi fick ringa upp och spela in en intervju med Pär Sandå, en av grundarna till Pan Capital.

Känner man inte till Pan Capital så har man definitivt missat ett stort stycke finanshistoria. Pan capital var en av firmorna som verkligen var pionjärer till datoriserad högfrekvenshandel, på tiden när de allra flesta fortfarande ringde in sina ordrar. Genom hemsnickrade excelblad uppkopplade mot börsen lyckades de skapa sig en rejäl edge som gjorde grundarna till mångmiljonärer, om inte miljardärer.

Intervjun med Pär Sandå berör delar av detta, tillsammans med hans bakgrund. Mot slutet på podden så ger han också 2 exempel på case han tror mycket på just nu. Personligen tyckte jag det var grym lyssning. Kan man inte få nog av storyn så har Jacob Bursell skrivit en bok om Pan Capital. Boken hette i originalutgåva Risk men har nu kommit ut i ny version i pocketformat under namnet Tradingkungarna. Boken är fantastisk och en av få böcker de sista åren som jag verkligen läst pärm-till-pärm i en sittning. Den följs lämpligen upp med att man läser Flash Boys direkt efteråt.

Både intervjun och båda böckerna är 5/5.

Taleb, allas vår favoritdouchebag, var i Sverige igår. Det finns ingen enskild person som påverkat mitt sätt att tänka och resonera så mycket som Nassim Nicholas Taleb, så när han skulle tala här i krokarna var det obligatoriskt att besöka, vilket halva Finanssverige också verkade tycka. I publiken satt åtskilliga fondförvaltare från Carnegie, SEB, Spiltan och alla andra. Där satt också en och annan “fri tänkare” som Alexander Bard och Kjell Nordström. Taleb lockade närmre 500 personer till Clarion Hotel Sign och det är kanske inte så konstigt.

MEN! Taleb är lite av en acquired taste, han är ungefär lika dryg och elak som han är upprorisk men ändå samtidigt genial. Om man inte kan klara av att hantera alla delar av hans personlighet så kan det nog vara svårt att ta till sig hans lärdomar. Det är inte för inte som många avskyr honom och tycker han är överskattad. Han har dock också gjort sig förtjänt av det, han är den första att ge sig in i intellektuella fighter med folk och igår var det en och annan som fick sig en släng med sleven. Däribland hela communityt av “Behavioural economists” och även de kommittéer som bestämmer vem som får nobelpriserna.

Som tänkare tycker jag han är i lite av en division för sig själv, både i höjd och djup. När jag läser något ur hans böcker så stannar jag ofta upp, lägger ifrån mig boken och börjar traska runt och fundera på de stora frågor som han väckt till liv. Det är så min och Talebs relation ser ut.

Gårdagens event var ett modererat samtal om hans olika verk med fokus på hans senaste bok, Skin in the Game. Samtalet var modererat av Katrine Marçal som jag tyckte gjorde ett grymt jobb. Hon var otrolig påläst och kunde med lätthet koppla ihop koncept tvärs över hans olika böcker för att förtydliga det Taleb inte riktigt lyckades förmedla själv.

“Live”-formatet tyckte jag generelt passar honom ganska dåligt. När koncepten blir djupa och komplexa så är det svårt att hinna stanna upp och reflektera när allting händer i realtid. Trots det så tycker jag att gårdagens samtal höll en ganska oinitierad nivå. Det var inte speciellt svårt att hänga med men det blev inte heller särskilt djupt.

På slutet så fick publiken ställa frågor, vilket vad jag förstår är ganska ovanligt att han ställer upp på. Det märktes att publiken till viss del var väldigt initierad med genomtänkta frågor, tyvärr borde denna del getts mer tid och framförallt borde kanske Katrine modererat honom lite hårdare här och pressat honom att svara på rätt fråga, även om hon ändå gjorde ett bra jobb. Att hålla Taleb på plats i ett samtal är inte så bara och bara…

Taleb är, enligt mig, en av vår tids största tänkare och hans tankar konsumeras bäst i sitt eget tempo. Ni som inte var på samtalet missade ingenting speciellt, läs hans böcker istället.

Fooled by Randomness – The Hidden Role of Chance in Life and Markets
Talebs första och bästa bok. Den bok som enskilt påverkat mig mest av alla jag läst i mitt liv. Kan inte rekommendera den tillräckligt. Min största lärdom var att inte blanda ihop resultat med förväntat utfall. Bara för att du tjänade pengar på en affär betyder det inte att det var en bra idé att göra affären. Ta exemplet med Triss. Alla vet att det förväntade utfallet är negativt. Om man köper lotter om och om och om igen så kommer man till slut att förlora alla pengar, så är systemet byggt. Men du kan ändå mycket väl vinna stort på första lotten. Bara för att du vann betyder det inte att du tog ett bra beslut som köpte lotten. Boken är en ögonöppnare som får folk att fokusera på långsiktigt förväntat utfall.

The Black Swan – The Impact of the Highly Improbable
Talebs mest missförstådda bok, kanske för att så många refererar till hans koncept utan att ha läst boken och verkligen förstått vad det handlar om. Boken som populariserade konceptet “svarta svanar”. Också en väldigt intressant bok med en väldigt viktig lärdom om att vi ofta underskattar effekten av utfall långt ut på normalfördelningskurvan, vad han kallar för “tail events” eftersom de är långt ute på svansen av kurvan. Min största lärdom/tanke är väl att om risken är fullständig utplåning (oavsett om det är av din plånbok, din hälsa eller mänskligheten) så spelar det ingen roll hur nära 0 risken kommer, så länge den är över 0 är det kanske inte värt att ta den.

The Bed of Procrustes
Är det ens nån som läst den?? En bok med tänkvärda aforismer. Exempel: “You are rich if and only if money you refuse tastes better than money you accept.”

Antifragile – Things that Gain from Disorder
Förmodligen den sämsta i serien, men trots det är den inte på något sätt dålig. Lärdomarna är däremot inte lika många eller stora som i de andra böckerna. Den största tanken kommer tidigt i boken där Taleb förklarar att motsatsen till något som är skört inte är någonting som är robust. Något som är skört är alltså någonting som går sönder under press, då kan inte motsatsen vara någonting som håller under press. Motsatsen är någonting som blir starkare under press. Det här är en intressant tanke man framförallt bör applicera på sin egen kompetens och sin karriär. Är du djupt specialiserad och din bransch går under så kanske du är oattraktiv på arbetsmarknaden, alltså är du skör/fragile. Om du är en bred generalist med mycket erfarenhet av många olika saker, då kanske det är du som är vinnare på en kaotisk arbetsmarknad. I kollektivet kanske du ökar i attraktivitet, relativt de andra alltså.

Skin in the Game
Kanske den lättaste boken i serien och den som är minst nördig. I grunden kanske en bok om etik och om vad som är rätt och fel. Minns inte vem det var som sa det men han beskrev den som: “om man läser boken baklänges så är det en guide till rikedom på oetisk väg”. Många intressanta exempel på när personer som saknar “skin in the game” låter saker gå åt helvete. T.ex. ska man inte lyssna på finansiella rådgivare som inte har investerat sina egna pengar på samma sätt som hen rekommenderar kunderna att investera. Taleb argumenterar för att den som ger råd måste ha någonting att förlora när det går fel, och visar på nästan 300 sidor varför det går åt helvete väldigt ofta när så inte är fallet.

Kortfattat: läs Fooled by Randomness. Om du inte gillar den så behöver du inte fortsätta, men konsumera Taleb i sin rätta form, boken. Han gör sig inte lika bra i “verkligheten”. Om man litar på mitt tips om att alla böckerna är läsvärda, då köper man Incerto-paketet med alla Talebs böcker i ett paket.

Mvh,
Snåljåpen

Sommaren 2015 blev jag för första gången vd i ett bolag som inte bar mitt eget namn. Förvisso ett bolag jag grundat, men ändå ett bolag där jag inte var ensam ägare där någon annan bestämt sig för att satsa på mig. Det bolag, Finwire Media, fick en ny vd idag.

Det hela är egentligen väldigt odramatiskt och någonting vi har planerat under en längre tid. Egentligen var det väldigt längesedan jag bestämde mig, men det jag bestämt mig för har jag sedan ändrat mig om senare. Egentligen var det flera år sen jag bestämde mig för att sluta jobba permanent efter min sista pappaledighet. Efter det skulle investerande som min huvudsyssla.

I takt med att jag kommit närmre och närmre målet så har det dock blivit mindre och mindre lockande. Jag tycker fortfarande att det är alldeles för roligt att jobba, men exakt vad jag vill jobba med har förändrats. Jag har insett att jag är en bolagsmänniska, jag vill utveckla verksamheter, men jag måste inte nödvändigtvis ha översta posten själv.

När jag startade Finwire Media så passade det mig perfekt. Jag hade en grov tanke och ett blankt papper. Rollen och situationen passade mig perfekt där och då, men tiderna förändras. I dag är vi i en annan situation med etablerade produkter, starkt varumärke och fantastiska anställda. Att driva bolaget idag är något annat än det var då, samtidigt som jag är en annan person nu än jag var då.

Att leda ett bolag kräver både att man har fokus på alla små detaljer samtidigt som man vill måla upp framtidsvisioner med stora penseldrag. Jag känner att jag haft för mycket fokus på optimera och effektivisera detaljerna och för lite fokus på den långsiktiga visionen. Kanske har bolaget utvecklats lite långsammare än vi kunnat göra. Uppgifterna är svåra att hålla i balans.

Man ska dock inte vara allt för självkritisk, vi har ändå växt från 0 till 6 miljoner med lönsamhet från första månaden. Men vi hade kunnat göra så mycket mer.

Sedan jag gick på pappaledighet i januari har Nils tagit ansvar för den dagliga driften av firman, vilket han gjort föredömligt. Så pass bra att jag, och styrelsen, tycker att han borde fortsätta göra det.

Min egen tid har jag istället bestämt mig för att använda till att återigen identifiera nya produkter, tjänster, partnerskap, osv. Det är vad jag verkligen brinner för och vad jag tror att jag är bra på. Sista året har vi haft massa idéer som vi velat genomföra men saknat kapacitet att springa på och verkligen ta tag i. Att ha mer efterfrågan än man har tillgång är ett lyxproblem, men när utvecklingen bromsas pga det så blir det fort ett problem. Jag har högre krav på mig själv och på bolaget.

Förhoppningsvis kommer detta kunna höja vårt tempo, vässa vårat fokus och få oss att springa ifrån konkurrensen ännu mer.

Nu jävlar.

Mvh,
Snåljåpen

Att allmänbildning är viktigt är det nog få som argumenterar emot, men just hur viktigt det är och hur världens utveckling påverkar viktigheten tycker jag är någonting många har missat. När jag växte upp så tyckte jag generella skolämnen som typ Samhällskunskap och Historia var svintrist eftersom jag hade svårt att tillämpa det på någon faktisk situation. Jag fastnade istället för matematik, fysik och de mer “äkta” ämnena där det fanns rätta svar och tydliga tillämpningar för kunskaperna man skaffade sig.

Spola fram 15-20 år till där vi är idag och min åsikt har vänts ganska markant upp och ned. Nu är jag ett extremt stort fan av generell kunskap och det är väldigt ofta jag läser böcker i olika diffusa ämnen som vid första anblick inte ser ut att ha någonting som helst gemensamt.
En bok som handlar om just det här ämnet är boken Range av David Epstein, en bok jag verkligen kan rekommendera.

Förr i tiden hade vi mer förutsägbara liv, samhällets utveckling gick mer långsamt och jobb och karriärer varade länge i samma spår. Att specialisera sig inom ett område var ett säkert sätt att göra sig attraktiv då specialistkompetens inom vissa områden alltid efterfrågades. Många yrken gick ut på att lösa samma problemställningar om och om igen, och då var det förstås en enorm fördel att ha ställts inför dessa problem tidigare.
Om vi däremot tittar in i 2000-talet så ser vi att nya yrken kommer och går. Vad detta innebär är att vi löpande utsätts för nya situationer och problem som vi aldrig tidigare har varit i, och därmed är det alltså omöjligt att vara specialist. Istället är det en enorm fördel med en bred kunskapsbas där vi kan sätta det nya problemet i relation till andra typer av problem som vi stått inför tidigare.

Detta gäller inte bara i yrkeslivet utan runt om genom hela livet. Kortfattat kan man sammanfatta det som att ju mer dynamisk en aktivitet är desto mer fördel har generalisten. Ett exempel som Epstein tar upp i boken är skillnaden mellan golf och tennis.
Golf är en relativt statisk idrott. Bollen du slår på ligger still, även om vinden har ändrats så är banan den samma som igår. Dina klubbor i bagen är samma som alla andra gånger i år och generellt sett är det en sport för specialister.

På andra sidan av det myntet har t.ex. tennis, som är en väldigt dynamisk idrott. Enkelt sammanfattat så har ju alla idrotter med en motståndare i realtid en mycket högre dynamik. Här främjas det mer bredd och en större “spelförståelse”, även om du förstås kommer behöva nöta en och annan timme backhand. 

Ju mer mönster som finns och ju mer de upprepar sig (golf), desto bättre är det att specialisera sig. I en dynamisk och föränderlig miljö där mönster sällan bildas och upprepas är det istället bättre att vara generalist. 
Om världen förändras för en specialist så är risken att all tidigare kunskap är meningslös och oanvändbar. För en generalist så är sannolikheten hög att åtminstone stora delar av bakgrunden går att dra paralleller och referenser till. 

En annan aspekt värd att tänka på är hur “framtidssäkra” specialiserade yrken är. Tittar vi på automatisering/AI/machine learning så är det situationer med mycket upprepning och förutsägbarhet som är de allra enklaste att automatisera. Om det finns ett rätt svar och processen går att upprepa så kommer en maskin vara bättre än en människa, punkt slut. 
David Epstein plockar även upp vetenskapsmän som intressanta anekdoter i sammanhanget. Vid en genomgång av framstående vetenskapsmän hade nobelpristagare en 22 gånger högre sannolikhet att ha en hobby inom något helt annat, t.ex. skådespeleri/dans/magi/performance-art. Hur skådespeleri ska kopplas till enskilda vetenskapsämnen har jag svårt att se, men att hjärnan behöver utvecklas på mer än ett sätt tycker jag är lätt att förstå. 
För mig slår Range in öppna dörrar, men samtidigt var det väldigt skönt att få ännu mer vatten på sin kvarn och att faktiskt bli ännu mer motiverad till att fortsätta läsa om breda och vitt skilda ämnen. 

Boken får 5/5 och borde kanske vara obligatorisk för hela världens lärarkår. För alla andra blir den bara synnerligen rekommenderad. Billigast just nu verkar den vara på Adlibris.

Mvh,
Snåljåpen