Swedbank måste nog ändå kvala in som veckans antiklimax. Alla hade laddat upp inför en “stormig” årsstämma där stormen egentligen kulminerade en timme innan när Bonnesen fick sparken. Stämman blev egentligen trist och inget spännande framkom.

Jag tycker det är en intressant tankeövning att fundera över på vilken nivå som styrelsen egentligen ska arbeta. Är det styrelsens ansvar att hålla koll på om enskilda kunder i banken är smutsiga eller ej? Är det styrelsens ansvar att se till att personen/personerna ansvariga för anti-pengatvättsarbete sköter sitt jobb till 100 %?

Frågan kan förstås fortsätta nedåt. Även om vd är yttersta ansvarig (före styrelsen då) så undrar man hur mycket man egentligen kan hålla koll på i ett företag med 15000 anställda?

Att Bonnesen får gå är rimligt utifrån hur värdelöst hon hanterat kommunikationen runt denna storm, men är hon skyldig till det som egentligen har hänt? Vem vet.

Att skrika högt och kräva avgång till höger och vänster kanske är befogat, men det är absolut ingen glasklar fråga. För journalister som från sidlinjen aldrig någonsin arbetat operativt, eller strategiskt heller för den delen, är det förstås lätt att ta i från tårna och begära att rättvisa skipas. Men har de en aning om hur det egentligen är?

Vad det gäller Swedbanks resa framåt så tror jag inte det är någon större fara på taket. Det kommer delas ut dryga böter men frågan är på vilken nivå. Att banken skulle gå i graven bedömer jag (som hobbybedömare) som osannolikt.

Nä, det bästa man kan göra nu är nog att läsa Red Notice och gotta sig i bakgrunden till detta med Magnitsky-härvan direkt från källan, Bill Browder. Att jag läste denna bok var lite av en slump men verkar varit en riktig lyckträff, mycket glädje har jag haft när skandal efter skandal kommit uppradade med bakgrunden perfekt presenterad i en av de bästa böcker jag någonsin läst.

Mvh,
Snåljåpen

Någon gång ibland kommer folk ihåg mig och inbjuder mig att gästa något format där jag får prata om min syn på aktier och investeringar. Den här gången var det Nordnets Alexander Gustafsson som bjöd in mig till Sparpodden där temat var småbolagsinvesterigar.

Alexander kommer från en storbolagsfilosofi där han främst investerar i stora, stabila, investmentbolag. Detta är i stort sett rakt emot vad jag investerar i då jag letar efter små bolag.

I avsnittet går jag igenom varför jag gillar småbolag och vilka faktorer jag tycker är viktiga att titta på. Jag lyssnade själv igenom avsnittet i bilen idag och måste erkänna att det är över min förväntan. Generellt sett så är det jobbigt att lyssna på sig själv men den här gången blev det faktiskt ett riktigt bra samtal!

Spoileralert:

• Bolag med produkter som går att begripa
• Bolag med marginaler som är relativt enkla att uppskatta
• Bolag som kan bli minst 10x så stora
• Bolag med minst en ägare som tar ansvar

Mvh,
Snåljåpen

Sista börsdagen för 2018 är avslutad och det börjar bli dags att se efter om man gjorde någon nytta eller ej i år. 

Summerat så stängde året på +6,93% för den noterade portföljen, att jämföra mot SIX30RX som stängde -7,04%. Anledningen till att jag jämför mot SIX30RX och inte något småbolagsindex är för att SIX30RX-avkastningen kan jag få gratis utan insats genom tex Avanza Zero. Om jag inte lyckas klå det långsiktigt ska jag alltså lägga ner min noterade portfölj och istället pytsa in pengarna i en indexfond. 

Det blir alltså ingen nedläggning av portföljen i år heller, jag fortsätter. 

Likviditeten har verkligen försvunnit helt i småbolagen vilket gör det väldigt svårt att prata om vad man äger, ens med sina vänner. Min portfölj har breddats till fler innehav då det knappt finns likviditet ens för lilla mig. Risken att fastna och inte komma ur är större än någonsin, och det är en risk man måste hantera. Tidigare har det alltid funnits någon att släppa till, men så ser det inte riktigt ut längre. En tråkig utveckling helt klart.

Generellt sett så har jag gjort ett fåtal riktigt sjukt bra affärer men i vanlig ordning också ett par riktigt usla. Generellt sett så har min transaktionsfrekvens minskat rejält. Färre kortsiktiga affärer och mer passivt ägande. Egentligen inte för att jag vill ha det så, utan för att tiden helt enkelt inte funnits till att följa den strategi jag vill. Företagandet har tagit mer tid vilket har påverkat portföljstrategin. Kanske till det positiva, vad vet jag?

Bland de kortare affärerna jag gjort under året kan nämnas några räder i inlösensrätter på vårkanten, en kort session i Bilia nu på hösten och en och annan noteringsspekulation. Men generellt sett har kärnan i portföljen varit någorlunda statisk under året.

En av de bästa affärerna jag gjort i år har varit att äga Hanza Holding. När jag köpte bolaget så handlades det till EV/FCF runt 5, vilket jag tyckte var aptitligt lite oavsett hur man vände och vred. Jag tyckte det gick att hitta flera katalysatorer som skulle få upp aktien. Rörelsemarginalen skulle upp då den underliggande lönsamheten såg ut att vara mycket högre. Nu har jag dock sålt hela innehavet och är väldigt nöjd med allt!

Det finns förstås flera bolag som bidragit med avkastning, men eftersom jag fortsatt äger dessa så väljer jag att inte gå in på dem nu.

Som jag skrivit tidigare så har jag köpt medaljfabriken Svenska Medalj, detta samtidigt som jag driver Finwire Media. Det råder inget som helst tvivel om att avkastningen från dessa bolag, om de sköts väl, är extremt svår att slå på börsen. Därför kommer mer fokus läggas på dessa bolag framåt och allt mindre på den noterade portföljen. Sannolikt kommer därför bloggen också följa med och därmed handla mer om företagandet än om de noterade innehaven. Förhoppningsvis kommer det vara en positiv utveckling även det :).

Mvh,
Snåljåpen

Den digitala affärstidningen Breakit har snappat upp vårt företagsprojekt där jag och Robin köpt en medaljfabrik och ville publicera en längre text om detta. Därför skrev jag en lite längre, men ändå kort, artikel om varför vi gör detta. Förhoppningsvis kanske det kan vara lite trevlig julläsning!

https://www.breakit.se/artikel/17581/hjalp-jag-har-kopt-en-fabrik

I vanliga fall pratar jag om aktier här på bloggen, men den här gången har jag köpt något lite mer exotiskt, nämligen ett onoterat bolag. Inte bara aktier heller, jag har köpt hela bolaget. Att folk letar sig bort utanför börsen i dåliga tider är knappast någon nyhet, även om detta inte varit vad som drivit mig. Grejen är den att jag under ett par års tid sneglat mot en större onoterad investering, en investering som nu äntligen blivit av.

Under tonåren sommarjobbade jag i en liten industri i Eskilstuna, min hemstad. Under mina sommarlov hade jag ingen särskild kärlek för fabriken, men min relation till stället har växt med åren.

Att driva och utveckla företag är bland det absolut roligaste jag vet. Att starta Finwire Media är bland de bästa beslut jag tagit i mitt liv. Periodvis tycker jag också att det är ett av mina sämsta beslut, generellt sett tycker jag det ett par gånger om dagen… Det här är tjusningen med företagande. Finwire Media har sin charm, tunn balansräkning och allt kapital sitter i struktur, processer, rutiner och i relationen till kunderna. Som kontrast har jag nu gett mig in i en verksamhet som är…lite annorlunda.

Jag har köpt Eskilstunabolaget Svenska Medalj, en producerande metallindustri med strax över 10 anställda. De som känner mig och bolaget vet att det varit lite av ett familjebolag där delar av min familj jobbat sedan 80-talet. Men nu, för första gången, blir det alltså ett Qvarnströmsbolag på riktigt.

Kortfattat så har jag alltså köpt industriverksamheten som jag en gång i tiden ägnade mina somrar på. I en tid när alla flyttar produktion till lågkostnadsländer så går jag istället rakt mot strömmen och investerar mina pengar i svensk tillverkning av metallartiklar. Är jag dum i huvudet? Ja, sannolikt, men inte pga detta.

Här är ett litet smakprov på vad fabriken faktiskt tillverkar:

Att göra detta parallellt med att jag driver Finwire Media är kanske att ta sig vatten över huvudet, men som tur är så är jag inte ensam i detta. För några år sedan pitchade jag idén att köpa en fabrik för Robin Gustafsson, som då var vd i Avensia. Han blev väldigt intresserad men tyckte väl inte riktigt det var möjligt och rimligt. Efter att han slutade som vd på Avensia i våras blåste det lite nytt liv i detta vilket ledde till att vi under hösten la ett bud på Svenska Medalj.

Sagt och gjort, nu är pappren signerade, ordförandeklubban överlämnad till mig och vd-hatten överlämnad till Robin. Nu börjar jobbet på riktigt. Om någon vill köpa medaljer producerade i Sverige så vet ni alltså vem ni ska ringa ;).

Mvh,
Snåljåpen