Oljeskolan: del 2 – vart ska man borra någonstans?

Att leta och borra efter olja är inte så himla enkelt egentligen, eller jo, det är det: man borrar ett par tusen meter ner i marken och tittar om där finns olja, svårare än så är det inte. Det svåra är att komma fram till vart någonstans man ska borra, själva borrandet har såklart också sina svårigheter men är till synes trivialt i jämförelse med identifieringen av områden att borra i. Först och främst måste man ju ha tillstånd för att borra av den som äger marken. I Afrika så ägs t.ex. oljan och naturgasen av de olika länderna vilket innebär att man som oljeprospektör behöver få en tillåtelse av regeringen till att borra. Dessa tillåtelser kallas för prospekteringslicenser och dessa köper man allt som oftast för en redig summa pengar. När man sedan hittat olja och ska börja ta upp den och sälja vidare så vill regeringen ha sin del av kakan. Vid den punkten så övergår prospekteringslicensen till en produktionslicens. Bolaget som pumpar oljan får behålla en stor del, men landet måste också få dra nytta av sina tillgångar så att man inte mjölkar ur landets resurser helt utan att ge någonting tillbaka till lokalbefolkningen.

För att komma fram till vart man ska borra någonstans så använder man sig av olika geologiska verktyg. En teknik som man ofta pratar om är den seismiska undersökningen. Den seismiska undersökningen går ut på att man skickar ned ljudvågor i marken och genom den får man svar på hur stratigrafin ser ut. Stratigrafi är läran om lagerföljder, och i det här fallet handlar det alltså om hur dom olika berg- och jordlagren ser ut under marken vi står på. Seismiken har egentligen två varianter, den tvådimensionella och den tredimensionella. 2D-seismiken är som sagt tvådimensionell, man tittar ner i marken längst två axlar, längd och djup. Den tredimensionella varianten tittar även på bredd vilket ger långt mer data och information om hur de olika bergformationerna ser ut där under ytan. Den tredimensionella är klart bättre, även om den kostar betydligt mer och inte heller kan göras på ett lika stort område.

Här ses en bild på en tvådimensionell seismisk undersökning.
Ett annat verktyg kan vara gravimetriska undersökningar. Det går egentligen ut på att man mäter variationer i gravitationen över ett område för att på så sätt försöka komma fram till densiteten i bergarterna under och således gissa sig fram till hur det kan se ut. Gravimetriska metoder är väldigt oexakta och används mest för att få en övergripande blick på hur ett område ser ut, man använder det i stort sett aldrig till detaljerad analys av ett specifikt område, då tar man hellre seismik.

Ett tredje verktyg är elektromagnetiska undersökningar. Dessa fungerar egentligen som gravimetriska undersökningar, men istället för att kolla på jordens gravitation så kollar man på dess elektromagnetiska strålning. Jorden är, som vi alla fick lära oss i högstadiet, en magnet, och genom att mäta de magnetiska fälten så kan vi få en bild av berggrunden. Inte heller detta är något exakt hjälpmedel.

Vad är det egentligen man letar efter med dessa verktyg? Jo, man letar efter områden där olja kan ha bildats, och för att man ska kunna hitta olja så måste man först förstå hur olja uppstår. Detta är kanske lite komplicerat och överkurs, men det är väldigt intressant och därför kommer jag att gå igenom det här. Det här är kunskap som oljebolagens ingenjörer och oljeanalytiker har och ingenting man förväntar sig att gemene man har, vilket gör det ännu mer intressant att lära sig! Tyvärr får ni dock vänta till oljeskolans nästa del, som förhoppningsvis kommer imorgon!

För den som är mer intresserad av att lära sig mer om olja så rekommenderar jag Morgan Downeys bok Oil 101. Boken hittar du på Bokus, Adlibris eller CDON.

Mvh,
Snåljåpen

Leave a Reply