Category Archives: aktier och ekonomi

Försök inte uppfinna något nytt.

I Peter Thiels eminenta bok Zero to One så introducerades jag till konceptet vertikal utveckling. Enligt vad Peter beskrev i boken så finns det två sorters framsteg, vertikala och horisontella. Horisontell utveckling innebär att ta någonting som redan existerar och sedan skala upp det. Exempel som lyfts fram är t.ex. att efter att den första bilen var uppfunnen så var det horisontell utveckling när bilproduktionen skalades upp, priserna gick ner och bilar blev tillgängliga för alla. 

Vertikal utveckling skulle man snarare kunna säga att uppfinningen av bilen var. Att skapa någonting som inte finns och som därmed vänder upp och ned på t.ex. en bransch. Bilen är ju en klassisk sådan, iPhone en annan, osv. 
I boken lyfter Thiel fram att han helst vill investera i bolag som försöker sig på vertikal utveckling. Bolag som vill gå från 0 till 1, Zero to One. Det är här de stora värdena skapas och de världsomvälvande uppfinningarna finns. Det finns förstås många fallgropar med detta och en av dessa är förstås att de allra flesta utsvävningar med detta fokus går bokstavligt talat rakt åt helvete. I de allra flesta fall går det tyvärr sakta åt helvete där ägarna desperat fyller på med mer och mer pengar trots att affären aldrig riktigt blir lönsam eller fungerar. Att misslyckas långsamt är värre än att misslyckas fort, och de flesta verksamheter som startas misslyckas långsamt.

Om de flesta investeringar med denna strategi blir dåliga så behöver de investeringar som blir bra bli tillräckligt bra för att väga upp för alla misslyckanden. Ett grovt förenklat räkneexempel var att om man investerar i 10 bolag och 9 av dem går i konkurs så måste det 10:e bolaget göra 10x pengarna för att ens komma upp till break even. Säg att det då kanske tar 10 år att få 10x pengarna så inser man att man på 10 år fått sämre avkastning än räntekontot. Notera att det är ett förenklat exempel, men ni förstår principen!

Om man är riskkapitalist så är detta en möjlig strategi, även om den är extremt svår eftersom avkastningen på de lyckade fallen kanske inte alltid är tillräcklig för att väga upp för alla förlusterna. Men det GÅR att tjäna pengar på det här sättet. Jag vill påstå att väldigt få lyckas, men det finns de som gör det. Är man däremot aspirerande entreprenör så vill jag inte påstå att strategin med Zero-to-One är dålig, jag vill kalla den katastrofalt idiotisk.

Som entreprenör så får man bara en handfull mängd chanser i livet, kanske bara en. Bolagsbyggandet ska passa in i ett skede i livet när man har tid att satsa på det, osv. Om du bara fick ett skott, skulle du då satsa allt på att bygga ett “Zero to One-bolag” om du visste att sannolikheten är 90 % att det går åt helvete? 

Jag hävdar bestämt att det är mer intressant ur ett entreprenörsperspektiv att satsa på 1-10-bolag. Alltså bolag som har en beprövad affärsmodell, kunder som gillar produkten, anställda som levererar värde, osv. Vill man prompt leka entreprenör och driva eget företag så vill jag slå ett slag för att istället köpa en befintlig verksamhet och ta över den. Det kommer finnas massor med saker att ta tag i även där, men det finns redan produkter, nöjda kunden och en fungerande affärsmodell.

Man måste hela tiden ställa sig frågan: hur många chanser har jag? Om det här går åt helvete, kan jag försöka igen? På börsen kanske du kan sprida dina investeringar i 100 olika bolag och på så vis rättfärdiga strategin (även om jag ändå anser att horisontella-bolag är bättre investeringar). Utanför börsen, i det riktiga livet, kanske du bara får en chans, och då måste du tänka lite annorlunda. 

Warren Buffetts “20 slot punchcard” om att man ska tänka att man bara har 20 chanser någonsin att investera i livet stämmer egentligen ganska bra överens med hur livet ser ut utanför börsen när det kommer till bolagsbyggande. Hör och häpna, men det är ett ganska bra råd att tillämpa det tänkandet på börsen också..

Såklart är jag glad att det finns “idiotentreprenörer” som vågar satsa allt på de galna visionerna. Jag pratar förstås om personer som Elon Musk, Mark Zuckerberg, Steve Jobs, osv, osv. Man ska däremot förstå att det finns en oändlig mängd med entreprenörer som försökte bli en del av den exklusiva skaran, men som misslyckades. Vinnaren skriver historien men låt dig inte luras, det finns en annan historia också.

Mvh,
Snåljåpen

Gubbighet, god sömn och värdetilt.

När världens börser svajar både upp och ned är det skönt att tänka på någonting annat. Sedan jag tog över som vd för fabriken har min tid på börsen gått ner enormt. Från att jobba nära börsen och spendera nästan all fritid med att räkna på nya investeringar till att vissa dagar knappt logga in. Skulle jag säga att det ökat min avkastning så skulle jag göra det på felaktiga grunder, det har varit en sjuk börs senaste åren, men det skulle inte förvåna mig om så var fallet. Min transaktionsintensitet har minskat radikalt, jag har tagit större stekar i de bolag jag äger och jag har hållit dem längre.

Den noterade portföljen är nu nere på 5 innehav där det största står för 23 % och det minsta för 9%. Kontanta medel ligger runt 12 %. Jag skriver inte ut löpande vad jag äger längre men det är inte på något sätt hemligt. När någon frågar brukar jag svara men jag känner inte samma intresse att söka feedback och bekräftelse som jag gjorde när jag var nyare på börsen. Kanske har jag blivit tryggare i mig själv och min strategi, eller så har jag bara blivit gammal, jag vet inte.

Portföljen är vad jag skulle kalla för tiltad mot värdebolag. Ca 65 % av de placerade medlen ligger i vad jag vill kalla för värdebolag. Bolag med begränsad tillväxt, stora tillgångar och stabil historik. Jag tror aldrig min portfölj varit så gubbig som den är nu. Kanske har heller aldrig jag varit så gubbig som jag är? Detta kan stå i kontrast mot vad som bevisligen funkat bäst de sista åren, vilket är någonting helt annat. Just nu verkar alla fortsätta att söka tillväxt, digitala affärsmodeller, osv.

De senaste åren har folk allt mer börjat blunda för absoluta värderingar och titta på relativa faktorer, men jag tycker det kan vara dags att höja ögonbrynen. Någonting är inte automatiskt billigt för att något jämförbart är högre värderat. Det behöver inte betyda att börsen ska krascha eller så, men jag tycker allt som oftast att de tidigare allra nyktraste människorna börjat tappa kontakten med marken. Absolut går världen bra, men hur bra går den egentligen?

För några veckor sedan skrev den käre twittraren @Stckpkr (följtips på hans nya äventyr) ett inlägg fick mig att stanna upp och reflektera lite över “strukturerad kritikalitet”. På aktiemarknaden försöker vi nästan alltid att leta efter vad som ska utlösa nästa krasch. Som kontrast finns det inga lavinjägare som letar efter vilken snöflinga som kommer utlösa nästa snöskred. Istället för att leta efter utlösande faktorer borde man leta efter “Structured criticality”. D.vs formationer som med en väldigt liten knuff kan ge oproportionerligt stora reaktioner. Lite som en lavin. Man ska däremot veta att en särskilt elakartad snöflinga inte kan utlösa en lavin i ett platt landskap utan stora snöansamlingar, men om förutsättningarna för en lavin finns så kan även den snällaste av snöflingor tyvärr utlösa katastrofen. Så varför ska man leta efter snöflingor?

Att leta ihjäl sig efter krascher har ju visat sig vara en ganska tveksam strategi, om man ska utrycka sig politiskt, så man kanske skulle ägna sin energi åt annat håll. Som Howard Marks skrev i sin fantastiska bok The Most Important Thing (obligatorisk läsning för alla!): “You can’t predict, but you can prepare.”. Jag säger inte att jag förbereder mig på börskrasch, men nog sover jag mycket bättre med en värdetilt än med något annat. Iallafall just nu.

Mvh,
Snåljåpen

Alla som investerar borde springa !

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så har jag äntligen tagit mig under den för mig något magiska gränsen 40 minuter på 10 kilometer. Vi snackar löpning alltså. Efter detta har det uppstått något av ett motivationsvakuum där jag inte riktigt vetat vad jag ska satsa på. Missförstå mig rätt, det är inte nödvändigt att satsa mot någonting, det är fullt rimligt att bara träna för att må bra, det är faktiskt kanske det bästa. Det jag har lärt mig om mig själv är att träning för hälsans skull inte riktigt fungerar. Jag klarar inte av att göra vettiga träningspass med enbart hälsan som motivation. Även om det större målet är att “träna för att må bra” så behöver jag på något sätt lura mig själv med andra typer av mer mätbara målsättningar för att träningen ska bli av på ett bra sätt. 

Det här låter ju klyschigt och jag nästan skäms när jag skriver det, men det är verkligen sjukt vilken positiv effekt det fått på “hela mig” när jag fokuserat lite mer på löpningen. Jag är mer fokuserad på jobbet, sover bättre, är mer pigg och vaken, mer stresstålig, äter bättre, är mer harmonisk inför mina investeringar, osv. Om det är något man ska lägga på det negativa kontot så är det väl att jag knappt sett en tv-serie på 6 månader, så i sociala sammanhang kan jag känna mig lite efter :). 

Till vardags är jag som den trogne läsaren vet vd för en medaljfabrik med 18 anställda. Det är ett väldigt varierande jobb med både roliga och en hel del tråkiga uppgifter. Mycket av värdet man ska skapa som vd går inte ut på att sitta vid skrivbordet 8-17 och mata ur sig administrativa sysslor, även om det förstås också finns med på tallriken. Det finns ingenting jag uppskattar så mycket som att spendera ett par dagar “på golvet” och hjälpa till med några extra händer att packa de där stressiga ordrarna som bara måste ut i tid, eller vad det nu kan tänkas vara. Att våga kliva ner i verkligheten behövs för att skapa perspektiv, och det är de allra flesta företagsledare helt katastrofala på. 

Men vd-jobbet handlar ändå i grunden om att lösa svåra pussel, se den stora bilden, tänka de stora tankarna, osv. Det kan låta lite bajsnödigt och högtflygande, och ibland kanske det också är det. Det man behöver förstå är att väldigt mycket av jobbet som vd görs bäst någon annanstans än vid skrivbordet. Kreativitet, affärsutveckling och strategi är ofta svårt att göra framför datorskärmen. Man blir avbruten av mejl, Slack, sms, telefonen, etc. Även om det förstås är väldigt viktigt att få in effektiv skrivbordstid så ska man inte låta sig luras över att mer skrivbordstid är lösningen på allt. 

Det är här jag vill komma till poängen. Mina kollegor tycker kanske det är konstigt att jag går ut och springer en runda nästan varje förmiddag/lunch, men det finns få tillfällen som jag själv upplever att jag skapar så mycket värde som just då. 45-60 minuter avbrott mitt på dagen för eftertanke är helt centralt i min arbetsvardag och någonting jag anser att jag blir bättre på mitt jobb av. På de där minutrarna tänker jag t.ex. på hur jag ska svara på det där jobbiga mejlet från den arga kunden, vad jag vill lyfta fram på nästa styrelsemöte, om vi ska vara med i den där enorma upphandlingen eller ej, vad som händer med firman om vi anställer person X eller Y, om vi ska ta den där investeringen eller inte, osv. Det här är frågor som jag brottas med varje dag och där jag i stort sett aldrig klarar av att lösa dem framför datorn. När jag väl sätter mig vid datorn efter rundan så har jag mycket lättare att se saker ur ett annat perspektiv och angripa uppgifterna från ett bättre håll.

Jag är förstås väl medveten om att inte allas jobb ser ut på detta sätt och har samma behov, men för mitt jobb är konditionsträningen (för jag springer inte bara) en viktig nyckel. Ser vi på detta ur perspektivet som en investerare så är det enkelt att förstå varför alla som pysslar mycket med investeringar borde pyssla minst lika mycket med konditionsträning. Det är få andra tillfällen som lämpar sig så bra för att samla tankarna.

Löpningen har för mig många positiva effekter, framförallt upplever jag att det har det i mitt jobb, men ibland kan det vara perioder när jag har svårt att ta en paus mitt i arbetsdagen för att ta mig ut. Det är inte mycket som krävs, 30-45 minuter träning och sen lunchen vid datorn istället är en för mig helt klockren kompromiss. Att ha en målsättning att satsa mot gör det lättare för mig att ta på mig träningskläderna och ta den där välbehövliga pausen och bege mig ut.

Med det kommer vi alltså till min nästa målsättning. De flesta i min närhet har länge tjatat om att jag borde ha Marathon som nästa målsättning, och absolut har det lockat. Men att springa Stockholm Marathon bara för att ta mig runt har inte riktigt känts som en tillräcklig utmaning. Det kanske låter lite drygt, men jag VET att jag klarar av det om jag bara ställer om träningen litegrann. Jag behöver någonting större. 

Här har jag kommit fram till det något orimliga målet att springa en Marathon under 3 timmar. Jag har nu anmält mig till Stockholm Marathon den 4:e juni och kommer ha det som målsättning att komma så nära 3 timmar som möjligt. Att försöka göra sin första Marathon någonsin och samtidigt försöka göra den under 3 timmar är milt sagt lite av en utmaning, eller som en god vän valde att kalla det: “Sinnessjukt!”. Det borde inte gå, och därför blir jag väldigt sugen på att försöka. Det gör förstås ingenting om jag misslyckas, men om målsättningen kan hjälpa mig att komma ut lite oftare så är det värt att försöka. Detta kommer kräva en omställning i min träning och det kommer kräva högre träningsvolym med fler kilometrar, fler timmar och mer av det mesta. Hittills har allting i livet gått bättre och bättre ju mer jag tränat, så jag hoppas och tror att detta kommer få ännu mer positiva effekter.

Detta har aldrig varit en träningsblogg och kommer säkerligen inte att bli en ren träningsblogg men jag tänkte ändå att jag löpande (no pun intended) ska försöka skriva ner lite hur det går. I ärlighetens namn till största del för min egen skull. Tyvärr började jag dagen efter min Marathonanmälan med att bli förkyld så man kan väl säga att det är lite av en uppförsbacke härifrån. Och klockan tickar…

Mvh,
Snåljåpen

Min träning – och tankar om långsiktighet

För de som följer mig på twitter så kunde man förra helgen läsa att jag för första gången sprungit en mil under 40 minuter, en magisk gräns för mig som jag länge känt varit helt ouppnåelig. Tiden blev för mig smått otroliga 39:20, och nu efter en kortvarig tomhet i brist på nya mål så har jag nu vaknat till liv att det borde gå att komma lägre med ganska små medel.

Sista åren, och framförallt det senaste året, har jag verkligen snappat upp ett svårt beroende för konditionsträning. Samtidigt har jag förstås aldrig mått bättre och aldrig varit i bättre form, så det finns definitivt sämre beroenden! Framförallt tycker jag det är något som jag kan dra nytta av i jobb och liv där de 30 minutrarna av eftertanke skapar så otroligt mycket inspiration och idéer. Det finns ingenstans jag kläcker så mycket affärsidéer som i löpspåret!

Det är många som skrivit DM till mig efter mitt inlägg och frågat hur jag tränat för att ta mig hit, och jag tänkte kanske att ett blogginlägg kan vara ett bra sätt att samla mina egna tankar kring min konditionsträning de sista åren. Det är inte riktigt vad bloggen har som tema men jag tänker ändå att det finns utrymme för en hel del introspektion och reflektion utifrån begrepp som långsiktighet, kontinuitet och tålamod. 

Att ta sig ner under 40 på milen är knappast speciellt svårt, men det är definitivt inte gratis. Det är ett jobb som måste göras. Som tur är så är det ett “jobb” som är kul och som har massa andra fördelar, därför blir det inte riktigt så tungt som man kan tro att det är i teorin.

Jag vill inte på något sätt påstå att min form eller kondition är exceptionell. Men i jämförelse med min egen historiska kondition så är det verkligen flera divisioner över vad jag någonsin varit tidigare. Inte under mina mest aktiva år i tonåren var jag i den form jag är idag. Generellt tycker jag det finns ont om ursäkter till att inte vara “sitt bästa jag” i 30-årsåldern, men det är en annan diskussion.

Först vill jag säga att det inte gick direkt fort att ta mig till den plats jag är idag, och jag har stött på många patruller på vägen. Inte för att det egentligen varit speciellt svårt, men jag har varit en idiot och gjort många fel på vägen. 

Som de flesta före mig har jag varit stressad att nå mina mål. Jag har förgäves försökt att optimera min träning med vo2-max-intervaller, norska 4:or or och trösklar. Passen har optimerats för att köras “optimalt” och så hårt som möjligt. Ofta så har jag blivit rejält sliten efteråt och kanske behövt lägga in någon extra vilodag utöver vad som planerats. Hårda pass har följts av ännu hårdare som följts av förslitningsskador. 

I en finsk triathlonpodd (fråga inte!) för några år sedan hörde jag om att optimera sin träning utefter sin veckoplan, inte sin dagsplan. Det här tyckte jag var ett intressant koncept. Intensiteten skulle inte optimeras på varje enskilt pass utan den skulle anpassas så att ALLA planerade pass i veckan med 100 % säkerhet blev av. Får du ihop 3-4 halvdana pass en vecka så är det bättre än att ha fått ihop 2 stenhårda och sedan behövt vila resten av veckan. 

De sista 2 åren har jag istället försökt att optimera min träning utefter volym. Jag ska försöka få mig själv och min kropp till att tåla så mycket volym som möjligt. Med maximal volym menar jag inte att jag vill springa 15 mil i veckan, jag menar att jag måste lära min kropp att tåla mer än 15 km, som i flera år var en gräns för mig. Att öka volymen handlar mycket om att minska belastningen. Att minska belastning innebär att minska intensitet. 

Jag skulle säga att det år ett par saker primärt som jag ändrat på för att kunna öka min volym och få upp min kontinuitet. Jag har minskat min intervallträning och jag har börjat springa i riktigt snälla skor. Sedan drygt 2 år springer jag enbart i HOKA-skor, som i stort sett bara har väldämpade skor och som har visat sig passa mina fötter perfekt. På asfalt springer jag i HOKA Clifton och i skog springer jag i HOKA Speedgoat. Jag har ett par HOKA Carbon X2 också men de används sparsamt, mest för att det är roligt att testa kolfiberskor. Sedan jag svalde stoltheten bytte från olika “snabba” skor till dessa så har jag haft markant mindre problem med fötter, knän och hälsenor. Kanske ett sammanträffande, men jag tror inte det. 

Uppepå det har jag minskat mina intervaller markant. Jag har inte riktigt slutat helt men de läggs in mer slumpmässigt än planerat. Jag kan t.ex. köra 15×400 ganska hårt en dag när jag har ont om tid och när jag vet att jag har en vilodag dagen efter (pga resa eller liknande). Dessa pass körde jag förut i “snabba” skor med dålig dämpning vilket var dubbel belastning. Både elaka skor och elaka intervaller. 


Här följer mina generella råd för en aspirerande motionär som vill bättra på sina tider:

Spring mer i skogen. Att springa kuperat och i terräng har varit min nyckel. Jag hade från början ett “tungt” steg med låg stegfrekvens där jag landade tungt på hälen och slet hårt på mina knän. När jag tog mig ut i skogen bland stenar och rötter så tvingades stegfrekvensen upp och tempot ner. Jag kom långsammare framåt men fötterna gick snabbare. Detta är betydligt mer skonsamt mot fötter och knän samtidigt som det är otroligt mycket härligare att springa i skog och mark än att gnugga asfalt. 

Köp onödigt dämpade skor. Barfotastilen är inte för alla. Om dina knän och fötter mår bättre av maximalt dämpade skor så kör på !

Kontinuitet slår allt. Spring kortare pass oftare. Istället för att gneta ihop den där milen för att få ihop kilometrarna, försök istället att få ihop 4-5 kilometer lite oftare. Det är inte så svårt och det är definitivt inte lika jobbigt att ta sig ut när man tänker att man bara ska springa 5 km. Inom inte allt för lång tid så klarar du att springa 5km om dagen, och det är 35 km/vecka, knappast någon dålig volym. Plötsligt blir de där 5km-passen till 7km. Vartannat eller vart tredje pass råkar plötsligt bli 10 km och så plötsligt är du uppe i 40-50km i veckan utan att ha märkt det. 

Skippa intervallerna. Absolut, intervallerna är effektiva i att bättra på tiderna, men de är ännu mer effektiva på att äta upp dina vader och förstöra dina knän. Optimera för hela veckans volym, sänk intensiteten och skit i intervallerna. 

Generellt så är det med löpning precis som med investering. Att kortsiktigt optimera efter att få en brant utveckling leder oftast till dikeskörningar. Det finns definitivt de som klarar av det, men i det stora hela är det en risig strategi. Att spela “the long game” och tänka långsiktigt är den bästa strategin här som på så många andra ställen. Tålamod är en dygd, överallt i livet.

Mvh,
Löparjåpen

Om lära sig att tänka

Även om Warren Buffett och Charlie Munger knappast är några nytillkomna stjärnskott på investerarhimlen så är deras fullständigt utbredda visdom ett relativt nytt fenomen. I den inbitna svängen har de varit “household names” sedan iallafall sent 90-tal, men att alla som äger aktier (nåja) vet vilka Warren och Charlie är, det skulle jag säga är max ett par år gammalt.

Framförallt på fintwit, d.v.s. finanstwitter, så har Charlie Mungers citat haglat frekvent de sista åren, även om det sista årets fullständigt makalösa uppgång har gjort att de sansade citaten hamnat lite i skymundan bakom screenshots på avkastningsgrafer och sektmedlemmar som high-fivar varandra i ring.

Ett av Charlie Mungers kanske mest meningsfulla bidrag till världen är just konceptet om allmänbildning. Eller allmänbildning är egentligen fel översättning, det Charlie pratar mycket om är tankemodeller, eller “mental models” som han ofta refererar till dem som. Poängen med dessa tankemodeller är att det finns en massa kunskap som går att applicera vitt och brett och som därmed hjälper till att lättare förstå världen snabbt och enkelt, och samtidigt gör att man undviker många av de allra lättaste fallgroparna att ramla ner i.

Ett av dessa återanvändbara koncepten är t.ex. det om “circle of competence.” Att när man investerar så bör man hålla sig inom sitt kompetensområde, men alltid sträva efter att vidga detta område åt alla håll som det är möjligt. En definition på detta kan vara att innanför vårt kompetensområde så vet vi vad vi inte vet. Vi har kanske också detaljerad kunskap om vilken ytterligare information vi skulle behöva för att ta ett väl avvägt beslut. Är man utanför sitt kompetensområde så inser man fort att man inte ens vet vilka de centrala frågorna är att ställa. För mig hamnar jag fort utanför mitt kompetensområde när jag börjar titta på läkemedelsinvesteringar. Jag kan inte ens avgöra om marknadsstorlek, valet av molekyl, sjukdomsförloppets hastighet eller antalet tidigare positivt genomförda studier är det viktigaste att titta på. Jag vet inte ens vilka frågor jag ska ställa. Uppenbart utanför min kompetens.

Ett annat intressant koncept är det om first principles. Jag ber om ursäkt att jag inte har någon vettig svensk översättning på detta, jag tycker allt låter skevt. Tanken med “reasoning from first principles” är att det är ett verktyg för att analysera komplicerade problem genom att separera underliggande fakta från de antaganden som sedan har baserats på dessa fakta.

En av mina favoritmodeller är den om second-level-thinking, eller också kallad second-order-thinking. Konceptet här är att alltid tänka ett steg till innan man drar en slutsats. “Any comprehensive thought process considers the effect of the effects..” som Shane Parrish uttryckte det.

I en allt mer sammankopplad värld så blir det allt svårare att identifiera effekterna av olika ageranden, vilket gör det allt viktigare att kunna använda sig av dessa modeller för att inte gå vilse. Kompetensområden, second-level-thinking, etc. Antalet tankemodeller som är återanvändbara och nyttiga är enormt många, men det pratas ofta om 100-200 som de som frekvent används.

Det härliga med dessa tankemodeller är att konceptet inte är nytt, och det är numera så världskänt att det skrivits flertalet böcker med enda syfte att lära ut de, enligt författarna, viktigaste tankemodellerna. Jag tänkte därför här lista 3 av de bättre böckerna på temat:

The Great Mental Models – Shane Parrish

Detta är en bok i flera delar där den första mest är en introduktion till konceptet med mentala modeller. Här får man lära känna några av de ovan. Det finns även ytterligare en i samma serie och fler på väg.

Investing: The Last Liberal Art – Robert G. Hagstrom

Denna bok hette faktiskt “A latticework of mental models” i sin förstautgåva, men den sålde så dåligt så bokförlaget tvingade fram en ny titel. Detta var den första boken jag läste i den här “subgenren” som verkligen fick mig att leta efter fler.

Seeking Wisdom – Peter Bevelin

Kanske den oftast nämnda boken i genren, skriven av en svensk dessutom! Jag tycker själv den är stundvis väldigt tung men också bitvis precis lika briljant.

Det finns säkerligen många fler, men de allra flesta böcker jag kan komma på behandlar en modell och är inte en sammanställning av flera. På listan över de extremt läsvärda böckerna med enbart en modell kan t.ex. nämnas:

Hoppas kunna bjuda på några fler nya boktips framåt och inte bara gamla godingar. Det här inlägget blev jag lite inspirerad att skriva då jag precis klickade hem Shane Parrish bok nr 2 i serien.

Mvh,
Snåljåpen