Tankar om vinster i välfärden

Diskussionen om vinstförbud i skolan har blossat upp igen, och jag tycker att den ofta förs på ett märkligt sätt. Den utgår ifrån en idealbild av människan som en altruistisk varelse som bara vill andra väl. Så fungerar inte världen. Vi måste utgå ifrån att det är människor vi har att göra med – människor som är egenkära, rationella och ser till sitt eget bästa.

Om alla hade haft det exakt lika bra, utan skillnader i förutsättningar, ambition eller resultat, så hade vi inte heller haft någon drivkraft att förbättra våra liv. Det är orättvisorna som gör människor motiverade att skapa förändring. Det betyder inte att orättvisor är något vi ska acceptera, men det betyder att jämlikhet i möjligheter inte är samma sak som jämlikhet i utfall. Människor är individualister som tar ansvar för vad de gör med den hand de fått delad. Alla borde ha möjligheten att påverka sina liv och göra en klassresa. 

Att bekämpa orättvisor handlar i grunden om att jämna ut starten, inte slutet. Alla borde ges samma förutsättningar – men det betyder inte att alla ska tvingas uppnå samma resultat.

Offentlig sektor är i grunden ineffektiv. Den är fylld av processer och byråkrati. Få verksamheter mår bra av att skötas helt av det offentliga. Det finns naturliga monopol som jag anser staten bör äga – kritisk infrastruktur som järnvägar, vägar och elnät – men inte nödvändigtvis driva. Staten kan äga rälsen, men tågen kan lika gärna köras av andra. Så snart marknaden kan fungera utan monopolrisk, är offentlig drift enligt min uppfattning sällan bäst.

Vinst är inte något fult. I en vinstdrivande verksamhet är ineffektivitet ett hot. I en offentlig verksamhet är ineffektivitet tyvärr ofta ett normaltillstånd. Där finns sällan samma tryck att göra saker bättre – bara att följa reglerna och undvika misstag. Min erfarenhet är att det inte är tjänstemän som vill undvika att få sparken som utvecklar samhället mest.

Jag tror verkligen inte att alla skolor eller vårdcentraler ska drivas av privata aktörer, en jag tror på möjligheten till det. Utan alternativ tvingas vi acceptera medelmåttighet. Vinstintresset fungerar som ett motmedel mot stagnation. Vinstintresset lockar till sig människor som vill bygga något bättre, som vågar investera tid, kapital och kompetens.

När en friskola misslyckas, lägger den ner. När en kommunal skola misslyckas, rullar den vidare. Det säger något om den grundläggande skillnaden i drivkrafter. Problemet är inte att privata aktörer går med vinst – problemet är när de gör det utan att skapa värde. Och det går att reglera, till exempel genom tydliga kvalitetskrav. Men att helt ta bort incitamentet för förbättring är att be om stagnation. Och stagnerat har det här landet gjort tillräckligt.

Vi behöver sluta tro att offentlig drift per definition är bättre. Den är bara annorlunda. Den belönar lydnad och försiktighet framför innovation, stabilitet framför förbättring. Men välfärden är inte till för systemen och ideologerna. Den är till för människorna som använder dem. Tyvärr har hela debatten blivit en politiskt effektiv slagpåse av hårda ord och ideologi istället för ett reellt problem som folk vill lösa.

Det mest bekymmersamma i debatten är hur snabbt den glider över i känsloargument. Folk säger att “ingen ska få tjäna pengar på mina barn”, när frågan i grunden borde handla om hur vi egentligen ska ta vårt samhälle framåt.

Om friskolor tenderar att välja lätta elever – reglera urvalet. Om kvalitetsmåtten är trubbiga – förbättra måtten. Men det är inte ett argument mot vinst, utan för bättre styrning. Problemet är inte att vissa skolor tjänar pengar. Problemet är att diskussionen allt för ofta slutar där, istället för att börja där. Varför tjänar de egentligen pengar? Är det vinsten i sig som är ett problem, eller är den bara ett tecken på den sjukdom vi egentligen borde diskutera?