När världens börser svajar både upp och ned är det skönt att tänka på någonting annat. Sedan jag tog över som vd för fabriken har min tid på börsen gått ner enormt. Från att jobba nära börsen och spendera nästan all fritid med att räkna på nya investeringar till att vissa dagar knappt logga in. Skulle jag säga att det ökat min avkastning så skulle jag göra det på felaktiga grunder, det har varit en sjuk börs senaste åren, men det skulle inte förvåna mig om så var fallet. Min transaktionsintensitet har minskat radikalt, jag har tagit större stekar i de bolag jag äger och jag har hållit dem längre.
Den noterade portföljen är nu nere på 5 innehav där det största står för 23 % och det minsta för 9%. Kontanta medel ligger runt 12 %. Jag skriver inte ut löpande vad jag äger längre men det är inte på något sätt hemligt. När någon frågar brukar jag svara men jag känner inte samma intresse att söka feedback och bekräftelse som jag gjorde när jag var nyare på börsen. Kanske har jag blivit tryggare i mig själv och min strategi, eller så har jag bara blivit gammal, jag vet inte.
Portföljen är vad jag skulle kalla för tiltad mot värdebolag. Ca 65 % av de placerade medlen ligger i vad jag vill kalla för värdebolag. Bolag med begränsad tillväxt, stora tillgångar och stabil historik. Jag tror aldrig min portfölj varit så gubbig som den är nu. Kanske har heller aldrig jag varit så gubbig som jag är? Detta kan stå i kontrast mot vad som bevisligen funkat bäst de sista åren, vilket är någonting helt annat. Just nu verkar alla fortsätta att söka tillväxt, digitala affärsmodeller, osv.
De senaste åren har folk allt mer börjat blunda för absoluta värderingar och titta på relativa faktorer, men jag tycker det kan vara dags att höja ögonbrynen. Någonting är inte automatiskt billigt för att något jämförbart är högre värderat. Det behöver inte betyda att börsen ska krascha eller så, men jag tycker allt som oftast att de tidigare allra nyktraste människorna börjat tappa kontakten med marken. Absolut går världen bra, men hur bra går den egentligen?
För några veckor sedan skrev den käre twittraren @Stckpkr (följtips på hans nya äventyr) ett inlägg fick mig att stanna upp och reflektera lite över “strukturerad kritikalitet”. På aktiemarknaden försöker vi nästan alltid att leta efter vad som ska utlösa nästa krasch. Som kontrast finns det inga lavinjägare som letar efter vilken snöflinga som kommer utlösa nästa snöskred. Istället för att leta efter utlösande faktorer borde man leta efter “Structured criticality”. D.vs formationer som med en väldigt liten knuff kan ge oproportionerligt stora reaktioner. Lite som en lavin. Man ska däremot veta att en särskilt elakartad snöflinga inte kan utlösa en lavin i ett platt landskap utan stora snöansamlingar, men om förutsättningarna för en lavin finns så kan även den snällaste av snöflingor tyvärr utlösa katastrofen. Så varför ska man leta efter snöflingor?
Att leta ihjäl sig efter krascher har ju visat sig vara en ganska tveksam strategi, om man ska utrycka sig politiskt, så man kanske skulle ägna sin energi åt annat håll. Som Howard Marks skrev i sin fantastiska bok The Most Important Thing (obligatorisk läsning för alla!): “You can’t predict, but you can prepare.”. Jag säger inte att jag förbereder mig på börskrasch, men nog sover jag mycket bättre med en värdetilt än med något annat. Iallafall just nu.
Mvh,
Snåljåpen