Category Archives: boktips

Alf Riple

Snåljåpens Lördagsintervju: Alf Riple

Nyligen så publicerade jag en kort recension om Alf Riples bok Lögn, Förbannad Lögn och Prognoser. Det är en av de absolut bästa böcker jag läst och jag gillar verkligen hur no-bullshit den är. Alf reder helt sakligt ut de olika tillkortakommandena som finansmarknaden har och de misstag som vi människor som agerar på marknaden gör.

Boken fick mig också mer intresserad av personen Alf Riple. Jag visste inte vem Alf Riple var mer än att jag sett hans twitter-konto någon gång i förbifarten, det var allt! Därför tänkte jag att Alf skulle vara ett perfekt offer för Snåljåpens Lördagsintervju.

Vem är egentligen Alf Riple?
Bra fråga, det undrar jag ofta också. Just idag är jag en semesterfirande tvåbarnspappa som njuter av att umgås med familjen. På skidor eller mountainbike är jag en dödsföraktande kamikazepilot. Som investerare är metodisk, eftertänksam och riskavert. Ett typiskt karaktärsdrag är att jag nästan aldrig ”bara gör” saker, sättet jag gör saker på har nästan alltid en förankring i teori. Där andra bara går ut och tar en löprunda, har jag läst en handfull böcker om löpning och har ett visst mål med nästan varenda träning. Jag blir aldrig mätt på kunskaper. Under det senaste året har jag med växlande framgång försökt lära mig kvantfysik, evolutionsteori och polska. Bland annat.

Vad jobbar du med till vardags?
Jag jobbar på en firma som heter Västra Hamnen Corporate Finance (VHCF). Firman jobbar huvudsakligen med företagstransaktioner, bland annat har vi hjälpt ett antal företag till börsen de senaste åren. Personligen har jag dock en lite speciell roll. Det mesta av min tid jobbar jag som konsult åt företagsgruppen Midroc som äger en del i VHCF. Jag hjälper till med förvaltningen av en tillgångsportfölj på runt en halv miljard kronor och jag deltar i diskussioner kring gruppens likviditet och kapitalstruktur bland annat.

Kan du berätta lite om den här tillgångsportföljen. Vad innehåller den och vad är din aktiva roll där?
Vi har kommit fram till en tillgångsallokering som både tillgodoser behovet att kunna få loss likviditet snabbt samtidigt som målet är att månadsavkastningen alltid ska vara positiv. Därmed är det egentligen bara företagsobligationer som gäller. Aktier svänger för mycket och bortsett från storbolagen är det svårt att sälja stora volymer på kort tid. Preferensaktier är alldeles för illikvida. Stats- och bostadsobligationer och ger knappt någon avkastning alls. Därmed har vi landat på en portfölj av företagsobligationer med en klar tilt mot high yield och geografisk fokus på Norden.

Hur ser din bakgrund ut?
Född och uppvuxen i Norge där jag tog min civilekonomutbildning och fick mina första yrkesaktiva år på Finansdepartementet. Det var en spännande tid där jag fick vara med och utveckla placeringsriktlinjerna för den norska oljeförmögenheten. Senare blev jag makro- och ränteanalytiker på handlargolvet på Nordea i Köpenhamn, därnäst Danske Bank i Köpenhamn och slutligen Nordea i Stockholm. Sedan hoppade jag över i en mäklarroll på Nordea där jag i ökande grad fokuserade på företagsobligationer. Det var lite galet att börja som mäklare precis en månad innan Lehman-kraschen men det är sådant som ger ovärderliga erfarenheter. Mäklarjobbet tog jag sedan med mig till Nordea i Malmö och det var därifrån jag rekryterades till VHCF.

Vad var det som skapade ditt intresse för aktier?
I min yrkesroll har jag varit mer fokuserad på obligationer än på aktier och jag känner mig fortfarande som lite av en outsider när jag färdas bland aktieproffs. Jag kittlas nästan alltid av chansen att få lära mig något nytt och det var nog detta jag kände när kollegor på marknaden diskuterade aktier med djup passion. Eller ska jag säga djupa depressioner, för det var i baissen efter millenniumskiftet att jag tog mina första stapplande steg på aktiemarknaden. Jag hade nog också några tankar om att det skulle gå att tjäna pengar på att komma in efter en sådan spektakulär krasch. Men det visade sig att jag var ett par år för tidigt in för att pricka botten. Nu ser jag emellertid fördelar både med att ha debuterat i en nedgångsfas och att ha rötter i räntemarknaden. Jag går till aktiemarknaden med respekt och ödmjukhet och är där för att lära och för att skörda en långsiktig avkastning, inte för att göra en massa snabba klipp.

Vad är det som gjort dig mer fokuserad på obligationer än aktier, är det en slump eller ett medvetet val?
Jag kanske inte skulle kalla det slump men det är väl en naturlig följd av att jag valde en särskild fördjupning i nationalekonomi under utbildningen. När jag började på Finansdepartementet var det huvudsakligen makro- och penningpolitik jag fick jobba med under de första åren. Därmed var det också till en roll som makro- och ränteanalytiker jag blev rekryterad när jag kom till bankvärlden. Jag tycker fortfarande att obligationer är något av det mest fascinerande som mänskligheten har uppfunnit.

Obligationer är ju en väldigt stor, liten, värld. Få inblandade med enorma summor. Vad skulle du säga är det roligaste med att jobba med just obligationer?
Det allra roligaste tycker jag är att räkna på vad de olika priserna gör för implicita påståenden om den värld vi lever i. Man kan stoppa en massa obligationer i en kvantmodell och på så sätt krama ut vilka implicita antaganden som marknaden gör om allt ifrån framtida inflation, framtida Riksbanksbeslut, relativa konkurssannolikheter mellan bolag till under vilken tidsperiod en låntagare har högst sannolikhet att ställa in betalningarna. Jag liknar det vid att stoppa frukt i en centrifug och få ut den raffinerade produkten, ren juice. Gillar man inte juicen så finns det någon obligation att handla.

Om du fick sammanfatta din investeringsfilosofi på max 3 meningar, hur skulle det låta?
1) Hur påläst du än är kommer det alltid finnas viktiga fakta om dina placeringar som du inte har vetskap om.
2) Sprid riskerna så mycket att ett enskilt kurshaveri inte utlöser någon emotionell reaktion, låt det kyliga intellektet behålla kommandot.
3) Greenblatts gyllene regel, eller varianter på denna, är inte alls någon dum strategi.

En naturlig följdfråga blir förstås: när har du spridit dina risker tillräckligt för att kunna bli rationell? Hur många aktier tror du är optimalt utifrån ditt sätt att se på det?
Ja och nej. Ja, jag har spridit tillräckligt, kanske till och med för mycket. Och nej, hundra procent rationell kommer jag aldrig att bli. Men jag har väl runt 25-30 olika innehav med ganska jämnstor allokering. Det betyder att när den dagen kommer då ett av innehaven rasar med 20-30 procent då känner jag inte omedelbart någon revanschlust som får mig att köpa för att ”snitta ner mig”. Jag säljer inte hellre i panik. Jag försöker titta i lugn och ro vad som har hänt och kan köpa, sälja eller göra inget, beroende på hur jag bedömer omständigheterna.

Vad är det som fått dig att landa på 25-30? Är det ett aktivt beslut eller skulle det lika gärna kunna vara 15-20?
Nej det har nog egentligen bara blivit så. En sorts kompromiss mellan hur många bolag jag har lockats av och hur många jag kan hålla koll på.

Kan du utveckla vad det är i Joel Greenblatt’s resonemang och strategier som du gillar?
Hans gyllene regel säger att du ska köpa bra bolag när de erbjuds billigt och det kan väl de flesta skriva under på. Med billigt menar han låga vinstmultiplar vilket tangerar traditionell value investing. Men det räcker inte som urvalskriterium, köper du bara billigt kan du lätt hamna i det som kallas value traps, dvs. bolag som är billiga av en anledning. Men om du samtidigt tillämpar hans kriterium för vad som utgör bra bolag, nämligen hög intern avkastning på det kapital som bolaget förvaltar, får du en mycket kraftfullt urvalsmetod. Det senare hjälper dig att hitta bolag med bra tillväxtmöjligheter vilket kan rättfärdiga en hög värdering. I bästa fall skulle du kunna hitta tillväxtbolag med value-värdering och det är väl den heliga gralen, inte sant? Jag tillämpar inte hans metod bokstavligt men tänker enligt samma principer.
Ytterligare en sak jag gillar är att genom att screena bolag plockar man bort lite av den mänskliga faktorn, vår svaghet för alla möjliga case och berättelser som ofta har något översett litet villkor som får det att snubbla. Genom maskinell screening kan du tröska genom flera hundratals bolag och ända upp med ett tiotal som du sedan kan undersöka mer kvalitativt. Det är mycket tidseffektivt och hjälper att identifiera aktierna som ingen annan tittar på.

Vill du ge några exempel på vad du själv äger för aktier?
Genom att screena har jag hittat bolag som jag själv knappast hade hört om men som jag fastnat för när jag läst på. Det är många bolag som på ytan är rätt så tråkiga: Brødrene Hartmann från Danmark som gör äggkartonger, H+H International (DK, lättbetong), Olvi (FI, bryggeri), Borregaard (NO, biokemi) samt mindre svenska industribolag som Nolato, Beijer Alma, Concentric, Gränges och Duni.

Finns det någon röd tråd i bolag du gillar eller det enbart siffrorna som får tala?
Siffrorna är viktigast, helt klart. Men som du ser har jag lättast att hitta kapen bland de lite mindre bolagen. Detaljhandel är ju lite i hundhuset enligt marknaden så där är jag försiktig. Jag gillar bank och försäkring på sektornivå men har svårt att skilja de bättre bolagen från de sämre. Biotech, annan teknik samt prospektering efter råvaror, sådant som ska bli lönsamt i framtiden men förlorar pengar idag, kommer naturligt nog aldrig upp i mina screens och det är jag helt OK med.

Många av dina innehav är utländska. Hur tänker du där? Är du helt likgiltig inför vart du investerar eller är det ett medvetet beslut?
Jag anser Norden som mitt universum och har ungefär hälften i Sverige och hälften i de övriga nordiska länderna. Denna fördelning är inget jag har beslutat om utan det har bara blivit så längsmed vägen. Men det är kanske naturligt eftersom det liknar de relativa marknadsstorlekarna inom Norden. Jag tycker att Norden tillsammans utgör en bra marknad för mig eftersom det är nära nog till att bolagen blir lätta att följa, bland annat för att det matchar det universum som bankernas analysavdelningar täcker. Samtidigt ger Norden tillsammans en mycket bra sektorspridning då länderna utgör komplement till varandra.

Hur skulle du ranka din egen förmåga. Ser du dig själv som en duktig investerare eller vad är din självbild?
Jag tycker att mina resultat har varit bra. Samtidigt är jag mycket medveten om att alla vi som sysslar med investeringar, som en form av undermedveten, psykologisk självbevarelse, har en tendens att minnas våra prestationer som bättre än de faktisk var. Tittar man tillbaka på de faktiska resultaten så blir man lite mer ödmjuk. Så det gör jag ibland, särskilt efter lite större framgångar. Då går jag tillbaka och hittar lite pinsam historik för att nyktra till och inte bli för självbelåten. Jag tror de mest spektakulära misstagen har begåtts av folk som låtit självbilden växa långt förbi den faktiska förmågan.

Vilka skulle du säga har haft de största influenserna på ditt sätt att se på börsen?
Jag tror mycket av mina tankegångar kommer från de böcker jag har läst under den tid jag intresserat mig för marknaden. Det blir många namn men de viktigaste är kanske Nassim Taleb och Benoit Mandelbrot, samt Kahneman & Tversky, Richard Thaler och resten av pionjärerna inom behavioural finance. Samtidigt har jag inspirerats mycket av författare inom rena psykologiska eller psykosociala ämnesområden, till exempel James Surowiecki och Philip Tetlock. Den sist nämndes bok “Superforecasting” är något av det smartaste och mest relevanta jag läst när det gäller att fatta beslut i en miljö av osäkerhet.

2013 så skrev du boken Lögn, förbannad lögn & prognoser. I havet av all oändlig finanslitteratur som finns, vad var det du kände att du ville bidra med?
Jag hade samlat på mig ganska mycket kunskap genom att läsa allt jag kom över av faktaböcker inom behavioural finance. Efterhand började jag hålla lite kurser och föredrag i olika sammanhang och jag insåg att nästan ingen av de investerare jag träffade, vare sig professionella portföljförvaltare eller privatpersoner, kände till detta nya ämnesområde. Och det är inte så konstigt, de av oss som har läst finansiell ekonomi på en högskola har proppats fulla med matematiska modeller för hur vi mäter risk till exempel. Men ingen har någonsin berättat för oss att den största risken är oss själva, att vi kommer göra en massa dumma, förutsägbara felbeslut. Som det dessutom går undvika om man lär sig vilka de förutsägbara felen är. Det var väl detta jag såg som min utmaning, att försöka bidra till att fylla detta kunskapsgap på något sätt.

Hur tänkte du kring språkvalet med att skriva en finansbok på svenska, trots en relativt liten marknad?
Det är faktiskt första gång jag får den frågan. De flesta brukar fråga varför jag inte skrev på norska som är mitt modersmål… Men norskan var ganska lätt att välja bort, den marknaden är ännu mindre och i Norge finns inte det samma breda aktieintresse bland befolkningen som vi ser i Sverige. Anledningen var nog ganska enkel: När jag var ute och föreläste och träffade folk så var det jättemånga som ville lära sig mera och bad mig rekommendera en bra bok. Då svarade jag genom att lista 5-10 boktitlar, samtliga på engelska. “Nej, jag vill ha EN bok och den ska vara på svenska!” var den typiska kommentaren. Och eftersom den bok som efterfrågades inte fanns så bestämda jag mig till slut för att skriva den.

I boken fick man kanske bilden av att du är en lite skeptisk surgubbe som inte tycker människor är lämpade att pyssla med aktier. Känner du igen dig i det?
Skeptisk, ja… jag tror jag ska ha något skeptiskt som gravskrift, det vore passande. “Här vilar Alf Riple. Påstås det.” Något sådant. Jag ser skepticism som ett hedersmärke och något att sträva efter. För mig handlar det om att inte ge sig förrän man hittar sanning och att inte acceptera något som sanning utan att undersöka ordentligt.

Trots surgubben så rör du vid någonting väldigt intressant i din skepticism. Är människor verkligen lämpade att pyssla med aktier?
Från naturen, nej. Vår hjärna och alla våra tanke- och känslomönster är genom evolutionen finslipade för en tillvaro i stenåldern. Att pyssla med aktier kräver ofta att vi tar tag i oss själva och gör sådant som stenåldershjärnan tycker “känns” fel. Som att ta en stop-loss, till exempel. Men problemet är detta: Aktier är en bra uppfinning och de är här för att stanna. Så vem ska ta hand om dem? Människan är nog tyvärr den bäst lämpade av de djurarter som finns att tillgå. Och lyckligtvis har människan en enorm kapacitet att ta till sig nya kunskaper och dra nytta av egna och andras erfarenheter. Det är där jag har försökt bidra lite grand. Att förmedla idén att det inte räcker att lära sig allt och lite till om de bolag man har investerat i. Vill man som investerare säkra sig ett bra resultat behöver man minst lika mycket kunskap om hur ens eget, mänskliga huvud fungerar.

Boktips: Adapt – Why Success Always Starts With Failure

Jag har precis avslutat Tim Harfords bok Adapt: Why Success Always Starts With Failure. Kortfattat så är det en väldigt intressant bok, även om den är kanske 3x så lång som den behöver vara.

Tim Harford har egentligen tagit Darwins evolutionsteori och applicerat den på världen utanför biologin och visat att det egentligen fungerar likadant överallt. Oavsett om det är uppkomsten av stater, system eller företag så handlar det till stor del om en evolutionär process där det handlar om att så effektivt som möjligt utveckla fram bra saker.

Lärdomarna från boken är många, framförallt för företagsledare. Lärdomar om hur vi bör strukturera organisationer och tillåta alla möjliga idéer, väl medvetandes om att majoriteten kommer misslyckas. Det som gör en organisation “framtidssäker” och innovativ är ofta just detta, att människor får testa idéer och får misslyckas.

I mitt bolagsbyggande fick jag en rad idéer som jag kommer ta med mig framåt, framförallt kring hur jag ska strukturera våra satsningar på nya områden för att på ett så bra sätt som möjligt skydda den övriga organisationen.

Ur ett rent investeringsperspektiv så känns boken kanske inte helt uppenbar, även om det finns lärdomar för exakt alla att dra ur denna bok.

All in all så är boken bra men tyvärr lite långdragen. Mitt största problem är att flera av exemplen från boken känns väl detaljerade, utdragna och egentligen en bit ifrån poängen som författaren försöker få hem. Hela poängen hade kunnat presenteras på 2-3 blogginlägg, en bok är lite väl overkill.

Jag är inte besviken att jag läste den, och jag tycker trots detta att Adapt är väldigt läsvärd, precis som allt annat av Tim Harford.

Nyss läst: Fooling some of the people all of the time – David Einhorn

Har precis avslutat David Einhorns bok Fooling Some of the People All of the Time, en bok som inte lämnar mig med sådär jättemånga känslor. Känner man inte till Einhorn så är grundare till hedgefonden Greenlight Capital som grundades 1996. Exakt hur stor fonden är just nu är lite svårt att ta reda på, den senaste siffran jag hittat säger 10 miljarder USD, men siffran har ett par år på nacken.

Det fanns några enstaka passager som väckte tankar hos mig. En, som jag lyfte fram på twitter, är den om att leta efter bolag som är underanalyserade. Einhorn menar att det inte spelar någon roll om bolag är underanalyserade eller inte. Personen du köper aktien från kommer förmodligen ha analyserat bolaget, så det enda som spelar roll är att din analys är bättre än den personens. Det här är en väldigt vettig idé som är lätt att glömma bort när man letar bland småbolagen. Det är lätt att tänka att ingen har tittat då det är för litet, men samtidigt: någon köper du ju aktien ifrån! Ofta kan jag vara en smula naiv och inte ägna tillräckligt mycket tid åt denna tanke, en tanke som Einhorn väckte hos mig.

Om det är någonting som blir uppenbart i boken så är det den extrema mängd tid som går åt till Einhorns investeringar. Tyvärr är det lagd samma extrema mängd tid på att ge exempel från verkligheten vilket gör boken väldigt utdragen och alldeles proppfull av, i mina ögon, rätt onödiga detaljer.

Vill man läsa sida upp och ner om enstaka händelser som utspelade sig i rätten, vem som sa vad och när, då är det här rätt bok för dig. Om du däremot, som jag, har ett rätt kort attention span och egentligen mest vill komma åt “the key takeaways”, då kan detta vara en rätt tung bok att ta sig igenom. Min syn är att boken på 426 sidor är dryga 200 sidor för lång, men det är jag.

Läsvärd? Ja, men bara om du inte har läst allt annat. Den här boken kan du hoppa över.

Mvh,
Snåljåpen

Skaffa en checklista – The Checklist Manifesto

Oavsett hur duktig du är på att analysera så finns det en stor risk att du glömmer någonting viktigt när du analyserar ett bolag. Det spelar ingen roll hur lång din lista är på kompetenser om det finns några som du glömmer bort att involvera i din analysprocess. Ett bra sätt att se till att ingenting glöms bort är just genom användandet av checklistor.

Piloter är kanske de allra mest kända checklistanvändarna. Att flyga en jumbojet är långt ifrån enkelt, men efter hundratals, kanske tusentals, flygtimmar så är det förstås lätt att man börjar koppla av. Oavsett jobb och karriär så har vi nog alla märkt att när man kommer upp till en viss grad av erfarenhet så börjar man gå på autopilot. Vi börjar multitaska, vi svarar på mejl och pratar i telefon samtidigt vilket ofta leder till att saker missas och glöms bort. I valfritt kontorsjobb kanske det inte är hela världen att missa att kryssa i den där rutan på orderformuläret, men när en pilot glömmer att kolla vingklaffarna innan take-off, då har vi problem.

Även om den direkta konsekvensen av att göra bort sig på börsen inte är ond, bråd, död, så är den ändå det näst värsta: permanent förlust av kapital. Jag har numera en lång checklista på punkter jag går igenom, exakt hur lång den ska bli har jag inte riktigt klart för mig än. Många rekommenderar att man har en beslutschecklista på kanske 9 punkter som man alltid ska kunna checka av innan man investerar. Jag har en lite annorlunda approach. Eftersom alla bolag är unika och eftersom varje investeringsmöjlighet kräver en unik ansats så har jag inte en checklista med kriterier som behöver uppfyllas, istället så har jag en checklista på saker jag behöver ha gått igenom. Istället för att ha en checklista som säger: ”Är Net debt/EBITDA under 5?” så har jag en punkt som säger: ”Känner du dig bekväm med Net Debt/EBITDA givet bolagets förutsättningar?”. Min checklista är lång, så lång att många skulle kalla den för oanvändbar. Min checklista innehåller allt ifrån djupgrävningar i styrelsens bakgrund till bolagets genomsnittliga lönenivåer och utvecklingen av den, ränteteckningsgrader, och F-score. Jag använder checklistan som ett sätt att säkerställa att jag har vänt på de viktigaste stenarna. Allt detta är saker som jag i vanliga fall går igenom men anser så pass kritiskt att jag inte känner att jag får missa det.

Vill man lära sig mer om checklistor, vad de kan skydda mot och hur en bra checklista byggs så rekommenderar jag boken The Checklist Manifesto av Atul Gawande. En kirurg som räddat otaliga liv genom införandet av checklistor för så enkla saker som att tvätta händerna.

Mvh,
Snåljåpen

alltid distraherad

Jag blir ständigt distraherad..

Jag blir alltid avbruten och känner mig ständigt distraherad. Jag har inte fått någon diagnos eller så, men jag känner, och har känt i väldigt många år, att jag har stora problem med min koncentration. När jag väl lyckas hitta min sweet spot så är jag oslagbar. Oavsett vad jag gör så producerar jag i enormt tempo och med, i mina ögon, riktigt hög kvalitet.

Om vi tar en arbetsdag i snitt så står förmodligen 2 timmar för 80 % av leveransen, ändå jobbar jag +8 timmar per dag. Varför då? Jag borde ju egentligen kunna jobba 4 timmar om dagen och komma undan med bara det? Så här har det sett ut för mig väldigt länge. Under gymnasiet så var det kanske en timme om dagen som var faktisk aktiv leverans, resten av tiden vet jag i ärlighetens namn inte riktigt vart den tog vägen..

På kvällarna håller jag just nu på att läsa Cal Newports bok Deep Work, som jag bland annat blivit tipsad om av Micke Syding och Daniel på Styrkelabbet. Boken handlar just om hur viktigt det är att kunna fokusera för att leverera på hög nivå. Många jobb är kognitivt väldigt krävande, mitt är ett sådant, och då blir förmågan att producera “deep work” väldigt viktig.

Jag leker ofta med tanken kring hur det kunde ha sett ut ifall min koncentrationsförmåga varit bättre. Om jag kunnat leverera på topp 8 timmar om dagen, då hade jag kanske kunnat vara världselit inom någonting, så varför är jag inte det?

Om det är någonting jag tycker att jag är bra på så är det multi-tasking. Jag har en 27″-skärm där jag alltid har flera fönster öppna och alltid flera saker på gång. Det jobbas på tusen saker samtidigt som jag alltid har stenkoll på både mejl och twitterflödet. Frågan är dock om detta inte är självbedrägeri? Jag tycker mig vara “bra” på multitasking, men det bästa hade förmodligen varit att helt låta bli.

En sak som slog mig för ett par månader sedan var att min absoluta peak i effektivitet är när jag flyger eller åker tåg. På 6-tåget till Göteborg så känns det som att jag levererar arbete för nästan en hel arbetsvecka. Det här fick mig att fundera, varför är det så?

Det handlar förstås om tillgången till distraktioner. Klockan 6 får jag väldigt få mejl, och efter att ha scrollat twitterflödet 4 gånger på en kvart och insett att ingenting händer, då slutar man snabbt. Sen är ju SJ inte direkt kända för sin fantastiska uppkoppling, och på svenska inrikesflyg så har inte WiFi riktigt slagit igenom än. När tröskeln höjs till distraktionerna, eller när de pga internetlöshet helt försvinner, då levererar jag mycket bättre. Det här gäller knappast bara mig.

Det finns förstås mycket man kan göra för att träna upp sin koncentrationsförmåga. Sedan en tid tillbaka har jag börjat göra mindfulness/meditations-övningar som hjälpt mig massor (inte bara i koncentrationen utan med mycket annat, stress, avkoppling, etc). Dock handlar det förstås inte bara om att öka förmågan att koncentrera sig, det handlar också om att förbättra sina grundförutsättningar till just koncentration.

Det känns som ett steg tillbaks till medeltiden, men idag gav jag mig på ett experiment. Jag köpte en ny iPad med tangentbord och ska försöka ha det som min primära arbetsstation ett tag. En iPad kan som bekant bara köra ett program i taget, och om jag stänger av alla notiser så bör jag kunna bli störd väldigt mycket mindre. Antingen blir detta en succé, eller så har jag kastat ett par tusenlappar åt helvete. Jag känner att det är värt ett försök!

Mvh,
Snåljåpen