Jag satt inatt med en skrikande bebis i famnen och filosoferade lite över livet, investeringslivet för att vara mer specifikt. Nu när börsen står högt så får s.k. värdeinvesterare leta i allt mörkare hörn för att hitta bolag där man kan rättfärdiga ett köp. Alla fina bolag är dyra och det är få bolag på stockholmsbörsen där man kan hitta köplägen om man sätter ett avkastningskrav på 10 % per år. Men frågan är, hur farligt är det att köpa för dyrt egentligen? Vad är alternativet?
För att illustrera min tankegång så vill jag måla upp ett enkelt och binärt exempel.
Alternativ 1
Ett fint kvalitetsbolag med hög utdelning och jämn och stabil, dock låg, tillväxt. Det här är ett s.k. “blue chip company” som många vill äga. Tänk Axfood eller kanske Coca-Cola. Om vi säger att ett bolag likt dessa skulle vara “värt” 100 kr med 10 % avkastningskrav, hur farligt är det egentligen att köpa det för 125? Sanningen är den att om vi behåller alla andra parametrar lika så behöver vi sänka avkastningskravet med 3 procentenheter för att kunna rättfärdiga ett köp på 125 kr.
Det är sällan som man blir överraskad i dessa typer av aktier till den grad att aktiekursen får sig en rejäl knuff. Dessa bolag brukar vara väldigt genomanalyserade med begränsade tillväxtutsikter och där tillhörande hög förutsägbarhet.
Alternativ 2
Här hittar vi en uppstickare till låg värdering. Kanske ett problemtyngt bolag som gått med förlust flera år men nu börjat vända (Catella?). Kanske ett försäkringsbolag som ännu ej nått lönsamhet (Vardia?). Kanske hittar vi Rottneros? I dessa bolag är det ofta väldigt svårt att bedöma den långsiktiga intjäningsförmågan eftersom historiken ofta säger ganska lite om bolagets framtida förutsättningar. Ofta kan förändringarna ha förändrats radikalt nyligen, och det är ofta just detta som leder till kortsiktiga “felprissättningar”. Det är just dessa felprissättningar som jag är så intresserad av att hitta.
Dessa bolag kan överraska enormt på både upp- och nedsidan. Catella är ett lysande exempel som överraskade på uppsidan, Vardia ett exempel som överraskade på nedsidan.
Sammanfattning
Det jag tänker här är att bolaget i Alternativ 1 har en vanlig normalfördelningskurva medan bolaget i Alternativ 2 har en betydligt större sannolikhet att hamna längre ut på kanterna. Sannolikheten att bli överraskad är alltså större i Alternativ 2, både åt det positiva och det negativa hållet.
Om vi köper ett kvalitetsbolag med hög förutsägbarhet och har råkat göra felaktiga antaganden till vad vi anser är rätt pris, så är sannolikheten hög att avkastningen minskar, men sannolikheten är låg att avkastningen helt uteblir. Förstår ni vad jag menar? Om vi gör ett felaktigt antagande i ett blue chip-bolag och således köper till 25 % överpris så är den förväntade avkastningen fortfarande positiv. Årsavkastningen minskar, den uteblir inte.
Om vi istället skulle göra ett felaktigt antagande i ett bolag som kanske inte ens tjänar pengar ännu, då kan konsekvenserna fort bli väldigt ödesdigra. Tänk att gå på en Northland-mina då och då, det är förödande för portföljens långsiktiga avkastning.
Vill man vara defensiv så är det alltså en klart lägre risk att köpa dyra kvalitetsbolag jämfört med att köpa billiga skräpbolag. Därmed inte sagt att det är rätt väg att gå om man vill långsiktigt slå index.
Mvh,
Snåljåpen
Bra inlägg. För mig blir det allt mer tydligt hur viktigt det är att undvika den typen av nedgångar som vi såg i Vardia när man investerar, som signaturen Lars påpekade i någon kommentar på en annan blogg. Sedan ska man nog inte underskatta den psykiska stressen av att ligga tungt i mindre bolag som Vardia. Jag hade aldrig klarat av att ha en portfölj som Ägamintid tex. Bara tanken på att en katastrof i ett innehav kan leda till en förlorad årslön…
Mvh
Henning
Absolut, visst är det så. Man måste välja strategi efter psyke. Många tror kanske att de kan överleva en nedgång på 50 % utan att bryta ihop totalt, men för väldigt många tror så inte är fallet. Det är viktigt att ha koll på sina psykiska begränsningar!
Mvh,
Snåljåpen
Very nice article. However, I think that you missed one crucial point here. Great/fantastic companies increase their fair value yearly while mediocre companies don’t. The difference is generated after bad years. Great companies are able to recover and grow throughout economical cycles but mediocre companies can’t. A great example could be Finnish KONE (great company) v Cargotec (mediocre company). KONE is now financially in a much stronger and better position than in 2007 while Cargotec is in the opposite situation. KONE was expensive during 2007 and it still is. Quality is always expensive but I would much rather bet on it because those are the stocks worth holding for decades – not mediocre ones which require “skill” buying and selling at the right time.
Good point. Although the thing with finding undervalued companies is that they don’t necessarily need to grow their fair value in order to become good investments. If we for example find a company with fair value 100 and we buy it for 50, even if fair value is still 100 in 2 years it would still be a very nice return, provided that the price has reached fair value of course. If you want to keep it simple you’re of course better off buying blue chip-companies since that’s the easiest way, but like I said in the article, it might not be the best way to beat the market.
Mvh,
Snåljåpen
Bra inlägg. Känns som vi behöver lite lägre risk nu. Saknar Lundaluppen med trista och stabila bolag. Därför tycker jag det är bra att du har skrivit om företag som t.ex. Bahnhof eller spelbolag som Unibet/Betsson. Det är något mellanting om man vill ha en chans att slå index + man inte vill förlora pengar + undvika “Vardia”-misstag
Tack! Absolut behöver vi lägre risk just nu, även om en diskussion kring vad låg risk faktiskt är behöver komma till. I ärlighetens namn kanske Bahnhof är mer defensivt än t.ex. Axfood. Man får ju sätta det i perspektiv mot index och inflation. Risken är ju överhängande att ett dyrt inköp i Axfood kommer att underprestera index enormt vilket kommer leda till en långsiktigt dålig avkastning. Risk kanske inte bara är risk att förlora pengar, det kanske också är en risk att markant underprestera, även om det nu skulle vara positiv avkastning i absoluta tal.
Jag tycker mig se ett stort following som bland annat Lundaluppen startat där man ska köpa stora och genomanalyserade bolag till något som inte är sjuka överpriser. Men frågan man bör ställa sig är: vilken förväntad avkastning ger en sådan portfölj?
Mvh,
Snåljåpen
Hej Olle,
Jag har också funderat i liknande termer. Tittar man på din graf så antar du att medelvärdet är lika på både skräp och kvalitet. För mig är det inte självklart. Vet du om det finns några studier som säger, vilket som skall ge högst avkastning? Å ena sidan borde man betala mer för att få mindre risk. Å andra sidan så verkar det råda en konsensus bland många bloggare att man skall undvika förhoppningsbolag, eftersom de sällan utvecklas. Har du någon åsikt?
Martin
Hej Martin,
Det finns ingenting vetenskapligt bakom grafen alls utan jag bara plottrade in siffror i excel för att visuellt kunna visa mitt resonemang. Jag har dålig koll på empiriska studier i ämnet men du får gärna berätta om du skulle hitta någonting relevant!
Jag tror att spekulation i förhoppningsbolag kan vara extremt lukrativt i vissa marknadslägen. Om man sätter upp en bra strategi för hur man ska begränsa sin nedsida och nå en skälig diversifiering så tror jag absolut att man kan överavkasta index enbart genom att köpa förhoppningsbolag. Däremot kanske det inte är så himla enkelt och oavsett så är det ingenting som intresserar mig.
Mvh,
Snåljåpen