Efter en twitterdiskussion så blev jag inspirerad till att skriva lite om transaktionsfrekvens och avkastning. Det var Dan Ouchterlony som skrev att “I snitt leder ett ökat antal trades till lägre avkastning”, och just detta vill jag skriva lite om. Jag säger inte alls emot det, men betyder det i sin tur att en låg omsättningshastighet leder till en högre avkastning?
Jag har en teori om att en viss omsättning i portföljen är positiv och är det som man ska sträva efter. I dagens värdeinvesteringscommunity så verkar det som om alla kommit överens om och accepterat att man ska ha så låg omsättning som möjligt, någonting som jag anser naivt. Saken är ju den att ju färre transaktioner man får göra, desto bättre måste varje transaktion vara. Väljer du 5 aktier att äga resten av livet så ska alla 5 aktier ha en bra avkastning fram till dess att du ska ha pengarna. Jag är ödmjuk inför faktumet att min kristallkula är för grumlig för att kunna se vilka företag som kommer att gå bra om 10-20 år. Och om jag nu hittat ett bolag som jag tror kommer överleva i 10-20 år, då är jag knappast den enda som hittat det och bolaget är därför prissatt därefter (Lex Coca-Cola). Däremot tycker jag är duktig på att avgöra vilka bolag som befinner sig i gynnsamma förhållanden just nu och som har värderingar som är låga. Skulle jag, gud förbjude, ha missbedömt värderingen så är det enkelt att bara ångra sig och byta innehav. En annan grej kan vara att jag bedömt allting helt rätt men att värderingen sticker i höjden det första året och att bolaget nu handlas över min riktkurs och därmed alltså under mitt avkastningskrav. Om jag då behåller bolaget så minskar jag min förväntade avkastning, om jag byter till ett nytt undervärderat bolag, då ökar jag min förväntade avkastning.
Det finns inget självändamål i att hålla aktier för alltid om de inte alltid kommer att överprestera marknaden.
En smula generaliserande så har jag delat upp investerarna i 5 olika grupper:
1. Farfar
Här hittar vi de extremt konservativa investerarna. De som enbart investerar i internationellt erkända bolag och tänkt att aldrig sälja. Här tycker man att courtage är dyrt och att vinstskatt är någonting som man ska undvika, därför behåller man. Sanningen är ju dock den att courtaget inte är vad det var, och med Kapitalförsäkringar och InvesteringsSparKonton så har situationen förändrats markant. Ett typiskt bolag i den här portföljen köptes kanske in på 70-talet och har aldrig sålts.
2. Buffett-anhängaren
Här hittar vi många av värdeinvesterarna som jag tycker mig se ha ploppat upp efter senaste finanskraschen. Här är det många som idoliserar Lundaluppen och som egentligen drömmer om att vara en farfarsinvesterare med eviga innehav. Dessa investerare är helt säkra på att det är busenkelt att vara långsiktig igenom en börskrasch, trots att man aldrig någonsin fått uppleva en.
Här verkar det som att man försöker hålla bolagen i 10-30 år men helst aldrig skulle vilja sälja.
3. Den moderna värdeinvesteraren
Hit tycker jag att fler borde röra sig. Här hittar vi investeraren som är duktig på att analysera bolag, som vill behålla på lång sikt men som inser att man inte kan se så långt in i framtiden. När ett bolag inte längre överpresterar eller när förutsättningarna för bolagets framtid förändrats, då är man hänsynslös med att sparka ut bolag och plocka in nya med bättre förutsättningar. Man fokuserar på att bygga en portfölj med de 15-20 mest undervärderade aktierna vid varje tillfälle. Dyker ett nytt bolag upp som är billigare än det man redan äger, då åker det dyraste ut. Ett typiskt bolag kanske stannar i portföljen 1-3 år.
4. Spekulanten
I den här gruppen befinner sig många ungdomar som vill göra snabba aktieklipp. Jag skulle tro att att majoriteten av ägarna i t.ex. Fingerprint och liknande befinner sig i den här gruppen. Här pratar vi väldigt snäv portfölj med kanske 1-2 aktier som man har en stark tilltro till. Dessa aktier handlar man friskt i vilket kanske går bra ibland, men det slutar oftast upp i pannkaka. Snittinnehavet stannar i portföljen mindre än ett år men vissa bolag fortsätter man att äga långt efter att hoppet övergett dess produkter.
5. Proffstradern
Vi kan inte sticka under stol med att det finns proffs som har en extremt hög omsättningshastighet och som konstant överpresterar marknaden. Dessa är extremt skickliga handlare som lever helt på sin aktivitet. Låg risk i portföljen, kanske få innehav som ens behålls över nätterna. Genomsnittliga innehavet stannar allt ifrån några minuter till ett par månader. Här är vi många som skulle vilja vara men få som klarar av. Jag är inte här, iallafall inte än på ett tag.
Jag tror att de allra flesta borde, åtminstone försöka, befinna sig i grupp 3, av flera olika skäl. Dels för att jag anser att det är här som avkastningen är lättast att få, men också för att det rent psykiskt är lättare att befinna sig här. Alla har fel, och när man väl har fel så handlar det, enligt mig, om att så effektivt som möjligt flytta sina pengar vidare. Inte gråta över spilld mjölk osv.
Vilken grupp är du i, varför är du det, och vilken skulle du egentligen vilja vara i?
Mvh,
Snåljåpen
Jag har ett starkt kassaflöde varje månad och kapital på banken som avkastar nästan ingenting. Jag är ödmjuk inför faktum att jag alltid kommer ha ett informationsunderläge mot merparten av de som befinner sig på marknaden. Jag har även ett stort kunskapsunderläge och ser inte att jag kan bli bättre än merparten på att analysera bolag. Vad talar för mig i mina investeringar då? Bara tiden som jag kan se det. Jag behöver inte kapitalet inom 20 år. Utifrån tiden som min konkurrensfördel kan jag inte vara alternativ 3 men jag vill heller inte sitta med allt på banken då det ger så gott som noll. Vad ska jag göra? Kanske är alternativ 1-2 det bästa att göra och nöja mig med hyfsad avkastning alternativt indexfonder?
Intressant inlägg!
Problemet idag är att det med ett klick är för lätt att köpa och sälja när folk inte borde det. För ju fler beslut som måste tas, desto mer känslor blandas in helt oundvikligen. En intressant dokumentär i SVT om forskning på traders visade just detta. Resultatet blir att folk blandar in känslor i besluten, även “proffsen” , blandar oundvikligen in känslor eftersom de också är människor, säljer bort sig mer än nödvändigt och får återköpa dyrare.
En annat problem är också att man som investerare måste acceptera fluktuationer så länge investeringen är fundamentalt bra. Ju kortare tidsperspektiv man har i handeln desto svårare är det, och miljonfrågan är väl hur mycket fluktuationer folk som använder stoploss ska acceptera, speciellt i kortare perspektiv.
Har själv upplevt skillnaden mellan att handla mycket och lite. I början av investerandet så handlade jag väldigt mycket, jag tänkte att det är bättre att sälja än att ta en kursförlust, att courtaget får ses som en försäkringskostnad. Jag använde stoploss och sålde därmed på små bottnar istället för att köpa. Problemet med det är att det var extremt svårt för en amatör som mig att göra så många rätta beslut i korta tidsperspektiv. Idag gör jag tvärtom, köper på bottnar helst och vill inte använda stoploss så länge investeringen går bra fundamentalt. Jag tog 50k i courtage första året och det gick bra trots väldigt många felbeslut, men andra året så höll det inte längre och courtaget åt upp många procent av avkastningen.
Sen jag började låta bolagen jobba mer har det gått mycket bättre och jag har hittat ett tempo i investerandet som fungerar tillsammans med ett heltidsjobb, det är väldigt viktigt att hitta ett personligt tempo som funkar utan att man blir pressad och stressad. Kan man hitta en bra avvägning där med köp och sälj lite lagom ofta, ta hem någon vinst ibland så som du gör när något blir övervärderat eller så ofta som det passar en så kan det nog bli kanon =)
Vänliga hälsningar
Beskrivningen av #2 är väl det som ligger närmast just nu, även om jag tycker hetsporren Buffett trejdar lite väl mycket på sitt konto och jag är inte värdeinvesterare heller. Utvecklas mot #1 FTW, med stöd av nobelpristagare samt favoritförfattare som John Bogle, Burton Malkiel och faktiskt även Buffett som rekommenderar buy-and-hold-forever indexfonder till vanliga investerare för att konsekvent och uthålligt slå 80 % av marknadsparticipanterna.
Tyvärr, det spelar ingen roll vad du har för teori. Forskningen visar att fler trades ger sämre avkastning. Forskningen visar att Farfarsinvesteraren överavkastar. Du säger emot dig själv. Du skriver att om du tagit fel måste du kunna korrigera felet. Vad säger att du inte gör fel igen? Du har ju precis erkänt att du är felbar. Ursäkta den trista tonen men jag tror du kan ta det, och du har fel, fel, fel. Disclaimer: Förutsätter att allt ovan är generella exempel. Naturligtvis finns det individer som fungerar bäst med annan investeringsmetodik. Huruvida det gäller dig kan jag inte svara på, men du verkar inte själv tro det?
Go farfar!
Kategori 1 – farfar, stämmer nog bäst på mig. Och jag har gått igenom ett par krascher.