Det är lätt i min situation att tappa kontakten med verkligheten och tro att man är en övermänniska. I stort sett allt har gått väldigt bra för mig de sista åren, och frågan är förstås om det är tur eller skicklighet.
Sanningen är den att jag var lite av ett problembarn i skolan, låg närvaro och allmänt bara inte speciellt omtyckt av lärarna och rektorerna. Det traditionella skolsystemet passade inte mig och det sätt som jag ville lära mig på, det gick för sakta. Det jag blev lärd om i skolan över tre årsklasser kunde jag istället hitta på nätet på under en timme, enbart genom att vara intresserad.
Efter att ha överlevt låg- och mellanstadie relativt bra så blev högstadiet väldigt annorlunda. I stort sett hela högstadiet så gick jag bara i skolan ett par dagar i veckan och blev tillåten att jobba resterande tid, så länge som jag klarade mina prov och fick betyg. Detta hade jag inga som helst problem med, när jag var liten fanns redan internet (ja, jag är fortfarande en snorunge). Men efter många år med mycket frånvaro och regelbundna rektorssamtal så bestämde jag mig för att hoppa av gymnasiet i 2:an. Jag hade fått ett jobb som jag spenderade all fritid med, och “problemet” var väl att jag utvecklades mycket fortare där än jag gjorde i skolan. Därför tänkte jag att jag kunde låta skolan vara en stund, så kan jag ta tag i det när jag hittat ny motivation.
Nu är detta 8 år sedan och mycket har hänt sen dess, men skolan är jag fortfarande inte klar med även om jag fortfarande har en plan att ta tag i det. Det är bara det att, jag inte har hunnit. Karriären tog rejäl fart och studieplanerna fastnade bakom mig. Jag tror definitivt att jag kommer läsa något program på högskola framöver, även om det förmodligen kan bli på distans och spritt över flera år.
Sedan jag slutade skolan har jag hunnit med att vara en del i IT-svängen, utbildat hundratals användare i affärssystem, bott 2,5 år i Oslo där jag jobbade som systemexpert och även veckopendlat till Helsingfors där jag var systemansvarig för ett system med tusentals användare utspritt i 6 länder. Detta var när jag vara 22 år. Efter det har jag hunnit med nästan 2 år som konsult innan jag sa upp mig för att starta eget.
Handen på hjärtat, det har gått väldigt bra för mig, det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Men det finns ändå någonting inom mig som gnager, vad har den här resan berott på? Och skulle jag ha gjort samma val igen med facit i hand? Det är lätt att säga ja och tänka att det förmodligen var helt rätt av mig att hoppa av skolan där och då, men jag är inte så säker.
Saken är den att den verklighet jag lever i är bara en av alla de olika som kunde i träffat. Statistiskt sett går det inte speciellt bra för skolavhoppare, inte bra alls. Hade jag verkligen fått lyckliga utfall om jag gjort om samma val 100 gånger om? Hade ens hälften av alla utfall blivit bra? Hur många procent av utfallen hade lett till arbetslöshet och alkoholproblem? Även om jag kanske inte alltid uttrycker det utåt så är jag helt sjukt ödmjuk inför vad som har hänt mig. Jag är väldigt lyckligt lottad och en väldigt stor del av den framgång jag fått uppleva är baserat på tur.
Även om jag har mycket undansparat för någon i min ålder så är mitt livsval ett statistiskt sett fattigt val. Alltså inte jämfört med andra här och nu, men om man slår ihop alla möjliga utfall av mitt liv så är summan förmodligen ganska dålig. De flesta miljardärerna på Forbes lista har ingen högre utbildning, men dessa personer är bara avvikelser och det tror jag att jag också är. Bill Gates är rik i denna värld, men alla utfall av hans liv leder knappast till listan över världens rikaste.
Nassim Nicholas Taleb hävdar i Fooled by Randomness att tandläkare är den grupp som har absolut bäst utfall och är i särklass rikast, statistiskt sett. Det finns i stort sett inga utfall där en tandläkare lever ett dåligt liv. Efterfrågan på tandläkarkunskap är alltid hög och en tandläkare kommer alltid tjäna mer än mede. Däremot finns det inget utfall i en tandläkares liv som leder till Forbes lista över världens rikaste. Men den genomsnittliga utkomsten för en tandläkares liv är alltid väldigt bra.
Frågan jag återkommer till är därför: hade jag gjort om samma val om jag hade den insikt jag har idag? Förmodligen inte, jag hade nog fegat, gått klart skolan och blivit ingenjör. Vilken tur att man inte kan backa tiden och göra om!
Mvh,
Snåljåpen
Väldigt intressant att höra. Jag hoppade precis som dig av gymnasiet efter 2:an. Paradoxalt nog så älskar jag att lära mig saker, fast den traditionella skolan har dessvärre aldrig känts rätt för mig. En känsla jag hade under skoltiden, var att man tryckt in en massa halvflummiga moment med lågt eller obefintligt värde ute i verkligheten (d.v.s. arbetsmarknaden, näringslivet…).
Jag kikade nyligen på mitt slutbetyg från grundskolan (d.v.s. årskurs 9), vilket bland annat inkluderade följande kurser:
• Bild
• Hem- och konsumentkunskap
• Idrott och hälsa
• Musik
• Religionskunskap
• Slöjd
Min betraktelse då var att dessa kurser i princip var flumkurser som användes lite som raster mellan tyngre ämnen, som till exempel matematik, engelska, svenska och fysik. Av totalt 17 ”grundämnen” så kändes det som att åtminstone 6 (35,2 %) av dessa kanske inte hade så mycket större nytta annat än att få tiden att gå (och skattemedel att förslösas). Det finns givetvis värden i de kurser jag nämnt ovanför, men i mitt slutbetyg så innehar dessa alltså samma tyngd som ämnen som matematik, fysik, engelska och svenska – vilket inte riktigt känns helt optimalt. Jag hade hellre sett att man gjort ungefär som på yrkeshögskolan och helt enkelt gjort så att en tredjedel av skolan istället hade blivit arbetsplatsbelagd, vilket man på yrkeshögskolan kallar ”Lärande i arbete”. Utöver mer arbetsplatsbelagt lärande, så hade jag gärna även sett element fokuserade mot ekonomi och entreprenörskap.
Det verkar lyckligtvis ha gått ganska så bra för dig, vilket det dessvärre inte riktigt har gjort för min egen del. Avslutningsvis så vill jag vara noga med att påpeka att jag givetvis inte har någon annan än mig själv att skylla för allt detta. 🙂
Talebs böcker är fantastiska, man får sig alltid en tankeställare. Slumpen styr mycket mer än vad vi tror eller ibland vill erkänna. Utan att veta exakt vad du håller på med vågar jag påstå att du är duktig på det, annars hade du inte varit framgångsrik inom ditt område. Dock är det troligen så att många som håller ungefär samma klass inte har lyckats lika bra av olika anledningar. Poängen här är inte att de extremt framgångsrika inte är duktiga, de är bara oproportionerligt framgångsrika i förhållande till hur bra de är. Små skillnader blir alltså extremt avgörande. Detta beror på de svarta svanarna som hela tiden dyker upp i våra liv och gör allting väldigt oförutsägbart(även det förflutna är för det mesta obegripligt). Jag brukar tänka på det när vi höjer våra hjältar till skyarna(inom finans läs Buffet, Lynch m fl.). De är oerhört bra men troligtvis inte SÅ bra. Sammanfattningsvis tror jag alltså att du är skicklig men också haft tur, eller vad tror? Vore intressant att höra lite mer om hur du tolkar teorierna i Talebs böcker.
För övrigt tack för en mycket trevlig blogg.
/Johan
Bra inlägg. Jag ser det inte som att det är tur att du är där du är.
Du fokuserade på en sak, i detta fallet IT. Det magiska ordet är fokusera.
Lägger man mycket tid på en sak så blir man till slut bra på det.
Har man dessutom talang för det, tycker det är roligt ( = man jobbar hårt) samt
har en naturlig fallenhet för det man pysslar med så kommer man till slut att lyckas.
Det är inte svårare än så i min mening. 🙂
Skolan var åtminstone när jag gick i den på 80-talet, väldigt fyrkantig.
Alla skulle vara på samma nivå, ingen fick sticka ut.
Visade det sig att man hade talang för något så var man “för duktig”
och blev satt att pyssla med menlösheter.
Stack man ut på andra sätt så var det något fel på en och det skulle “åtgärdas”.
Väldigt mycket Sovjet över det.
Vet inte vad ni gick i för skolor men statlig skola i Västergötland på 80-talet va inga som helst problem att räkna högstadiematte i klass 5 om man var duktig osv.
Sen får ni tänka på att kassera ämnen ur läroplanen som ni inte gillar ger er aldrig chansen att verkligen känna efter. Det märker man kanske inte på en vecka i alla fall utan det kan ta år, jag trodde jag hatade matte och teoriämnen och drog mig undan dom halva mitt liv, nu sitter jag här och läser en ekonomiblogg…