The Man Who Solved the Market – Boken alla vill såga

The Man Who Solved the Market har fått ganska mycket skit för att vara relativt platt och innehållsfattig, någonting jag inte alls förstår. Jag tycker det är en klart läsvärd bok med en hel del intressanta insikter.

Boken är skriven av Gregory Zuckerman vilket redan från början är någon form av kvitto på genuint bra struktur och bra berättande. Jag läste hans bok The Greatest Trade Ever, och gillade den mycket. The Greatest Trade Ever har egentligen samma handling som The Big Short men följer egentligen uteslutande John Paulson, en hedgefondförvaltare som gör samma affär men inte alls figurerar i Michael Lewis bok/film. Läs boken om ni inte gjort.

The Man Who Solved The Market är boken om inte, som titeln hintar om, en bok om Jim Simons. Boken är snarare en bok om Renaissance Capital med avstamp i Jim Simons, bolagets grundare. Jim Simons är ett matematikgeni som bestämmer sig för att försöka “lösa” marknadens gåta likt ett svårt matteproblem genom att använda…matematik och statistik. Hans tanke från start handlar om att marknaden ser ut att upprepa sig i mönster som bör gå att beräkna sannolikheter utifrån och därigenom skapa en automatiserad handel. Ansatsen var att människor är benägna att begå misstag, och det är till stor del dessa misstag som skapar de återkommande mönstren. Genom att koppla bort människorna från beslutsfattandet kan man därigenom “spela mot” människor.

Innan man säger någonting så ska veta att Medallion Fund, som fonden heter, har haft en 5% fast avgift samt en avkastningsbaserad avgift uppepå det och ändå överkastat alla index med hästlängder sedan start och i stort sett aldrig haft problem med utflöden. Anledningen till att 5 % valdes från början var tydligen att det var så mycket pengar som krävdes för att hålla deras dyra datorutrustning igång i början när fonden var väldigt liten. Sen när fonden växte så fanns det aldrig någon anledning att ändra strukturen. Efter avgifter så har fonden levererat 39 % årligen mellan 1988-2018. Före avgifter hade fonden levererat över 60 % årligen… Fonden har gått så bra så man stängt för nya investerare och att de anställda har begränsningar på hur mycket pengar de får stoppa in.

Att det är många som är intresserade av hur man lyckats åstadkomma denna avkastning är inte så konstigt, ändå har Jim Simons och Renaissance Capital hela tiden varit riktiga doldisar. Allting har dolts i ett extremt hemlighetsmakeri med bibeltjocka non-disclusure-agreements och de få avhoppare som ändå konstigt nog slutat har alla hållit munnarna stängda. Det gör också att bokens existens blir något problematisk när författaren har haft väldigt begränsad tillgång på information och de allra flesta inte velat prata med honom, vilket författaren också själv beskriver i det första kapitlet.

När jag läst reviews så är många besvikna över att inte få lära sig mer om vilka strategier som Renaissance Capital har tillämpat. Många verkar ha gett dåliga betyg just pga detta, att man faktiskt inte får lära sig hur Jim Simons & co har “löst marknadens gåta”. Det här tycker jag är lite roligt. Vilken förväntansbild hade man när man läste boken egentligen? Att en av världens bäst bevarade finanshemligheter skulle komma upp till ytan bara för att en bok skrevs om människorna bakom? Känns det inte lite naivt? Den största hinten man får är väl “Hidden Markov Model” som det refereras till i nästan varje kapitel.

Även om man förstår inte får ta del av källkoden i deras handelssystem eller ens får ta del av deras slutsatser, så får man ofta ta del av deras frågeställning som gör att man förstår varför de valde att angripa börsen på det sätt som de gjorde. Det är t.ex. uppenbart att väldigt mycket handlade om mean-reversion-strategier vilket i sig är intressant. Jag tycker också det är särskilt intressant att de verkar ha majoriteten av sin handel, iallafall historiskt, i råvaror vilket jag inte riktigt förstod innan jag läste boken. Jag trodde de hade löst aktiemarknadens gåta men det verkar vara aktiemarknaden de haft mest problem med.

De allra flesta som pysslar med automatiserad handel/kvanthandel försöker identifiera olika upprepande mönster i börsens rörelser och försöker sedan hitta någon form av hypotes för varför dessa mönster uppstår och återkommer. Jim Simons och Renaissance Capital verkar här avvika ganska rejält där författaren berättar att de inte riktigt bryr sig om hypoteserna bakom mönstren, så länge de kan bekräfta att mönstren uppstår och kommer upprepa sig så spelar det ingen roll varför.

Så länge de kan räkna ut sannolikheten för olika rörelser utifrån vissa formationer så skiter de fullständigt i om de förstår varför rörelsen uppstår, så länge de kan utnyttja den så spelar det ingen roll varför det händer. Trust in the system.

Här måste jag höja ett varningens finger för missförstånd. Det är lätt att tro att de bara tittade på aktiens/råvarans/tillgångens prisrörelse för att hitta mönster, men det är förstås inte sant. De hade enorma mängder data och försökte hitta mönster tvärs mellan tillgångar. De plockade fram enorma mängder data och försökte jämföra och se om de korrelerade och om det fanns statistisk signifikans i detta. I stort sett allting som inte var tarotkort eller astrologi försökte de testa för att se om de hade någon “predictive ability”, oavsett om det var väder, antalet sålda mercedesbilar eller något annat. Så fort det var någonting som teoretiskt skulle kunna ha en påverkan, så testades det statistiskt, oavsett vad det var. Hittade man sedan samband som var statistiskt signifikanta (osv, man får förstås inte veta kriterierna, bara konceptet) och upprepade sig, då började man handla efter dem, oavsett om man förstod varför de inträffade eller ej.

En annan intressant insikt är att Jim Simons tidigt väljer att enbart rekrytera folk utanför finansmarknaden. Han tittar då nästan enbart mot akademi och matematik. Folk som kommer från finansbranschen är mer pengakåta, illojala och är kanske inte långsiktigt de bästa investeringarna för företaget. De som däremot kommer från akademin och blir inspirerade av börsen för att det verkar vara ett intressant problem att ta sig an, de stannar längre, jobbar hårdare och är mer genuina rakt igenom.

The Man Who Solved the Market är bra strukturerad och lättläst som de flesta “proffsskrivna” biografier. Trots sin lättsmälthet bjuder den ändå på helt nya infallsvinklar och idéer. Den hade definitivt kunnat vara djupare men det är svårt att se hur det skulle gått till när huvudpersonen starkt bad författaren att inte skriva boken samtidigt som de allra flesta nyckelpersonerna inte velat bidra. Trots allt detta så fick Zuckerman ur sig en superintressant bok och jag förstår inte alls all negativ kritik den har fått. Läs den, jag tror inte ni kommer bli besvikna!

PS. Jag orkar inte höra om folk som sågar boken pga Robert Mercer och Donald Trump. Snacka om att inte se skogen för alla träd. Det är en helt egen bok som någon annan får skriva. DS.

Mvh,
Snåljåpen