Barbarer i styrelserummet !

Det är lätt att tänka att bolagsstyrning är något tråkigt som bara existerar för att göra årsredovisningar längre. Men så läser man Barbarians in the Boardroom av Owen Walker, och inser att det är väldigt mycket som händer både framför och bakom skynket, med flera bondeoffer längs vägen. 

Boken handlar om hur aktivistfonder – typ Elliott och Pershing Square (Bill Ackman) – har förändrat spelplanen för bolagsstyrning, framförallt i USA. Bland bolagen som berörs finns Microsoft under Ballmers sista tid, Yahoo när Alibaba skulle noteras, Valeant och Bill Ackman, och Hewlett-Packard för att nämna några. Det är otroligt intressant att läsa denna typ av case när man själv känner igen majoriteten av bolagen som berörs. Varje case gås igenom precis lagom djupt utan att nysta i de onödiga detaljerna men också tillräckligt detaljerat för att man ska förstå miljön som situationen uppstod i.

Boken är balanserad och lyfter fram frågan kring om aktivistinvesterare är en kraft för gott som tvingar lata styrelser att tänka nytt eller om de är pirater i slips som kliver på skeppet, roffar åt sig själva och lämnar vraket bakom sig? 

När man läser är det oundvikligt att omedelbart ställa sig på aktivisternas sida, åtminstone i de flesta fall. Det verkligt intressanta är vilka längder som bolagsledningarna går till för att bekämpa aktivisternas agendor. De använder bolagens pengar för att anställa dyra konsulter, kampanja för att aktieägare ska rösta med ledningen istället för aktivisten, osv. I något fall så hade ledningen lagt över 40 mUSD av bolagets pengar för att kampanja mot aktivisten. Det finns också ett uttalande från en vd som säger att 95 % av dennes arbetstid kommer att vigas åt att bekämpa aktivisten. Man kan fundera på om det här agerandet verkligen är i aktieägarnas intresse? 

Det är inte utan att pulsen går upp och man blir sugen på att dela ut en och annan örfil när man läser agerandet från en del ledningar, framförallt i det inledande kapitlet om Darden Restaurants. Till varje pris ska ledningen försvara sin position. Att styrelsernas ersättningar i USA är skyhöga kan man gissa har något med saken att göra.

När man tänker på aktivism så tänker många spontant på ägare som kuppar in sig, sparkar ledningar och gör stora och kraftiga förändringar. Men när man boken blir det väldigt tydligt att framgångsrik aktivism inte alltid handlar om att bråka mest. Ofta är det de som kan spela det långa spelet, bygga relationer och förstå kulturen, som får mest inflytande. Precis som i politiken handlar det om att välja rätt typ av påverkansoperation, alltid med fingertoppskänsla. 

Spontant tänker man att en aktivist som vill påverka gör det genom att köpa en stor position i ett bolag för att sedan kunna tvinga sin vilja igenom. Det vi däremot får lära oss i boken är att i riktigt stora bolag kan positioner på 1-2 % räcka långt om man har rätt approach och en telefonbok med rätt kontakter. 

Boken är bland det mest lättlästa jag konsumerat. Det märks att Owen Walker är en van tidningsskribent och vet hur man hittar precis rätt balans. Lika mycket lärorikt om Corporate governance som ett stycke finanshistoria. Obligatorisk läsning är att ta i, men jag har svårt att se att någon investeringsintresserad skulle bli besviken av den här titeln.

PS. Kapitlet om Bill Ackman och Valeants bud på Allergan var bland det absolut sjukaste jag läst om vad som egentligen är tillåtet i finansbranschen. Bara det gör boken värd att läsa. DS.

4/5