Assymmetrin mellan medvind och motvind

Så här i sommartider spenderar jag en hel del tid på cykelsadeln tränandes och filosoferandes. Mycket av mitt “jobb” uträttas inte vid skrivbordet, utan det görs i huvudet, vilket kan ske lite varsomhelst. Personligen tänker jag oftast bäst när jag rör på mig, och på cykelsadeln (i zon 2 för den som är nörd) funkar det särskilt bra.

Tänk en sån där sommarmorgon då allting bara stämmer. Vägarna är tomma, benen är pigga, pulsen låg. Jag trampar på i 35 km/h, nästan utan ansträngning, och känner mig som ett ånglok. Ljudboken rullar i öronen, solen ligger lågt över åkrarna och allting känns…väldigt lätt.

Jag tänker: “Fan vad stark jag är idag!”

Det är först när jag vänder hemåt som jag inser vad det egentligen handlade om. Just då slår motvinden till med full kraft. Plötsligt helt från ingenstans så brinner det i låren, vinden skär genom hjälmens ventilationshål och ljudboken förvandlas till brus. Samma väg, samma kropp – men nu känns det som att någon hängt fast fyra bildäck bakom cykeln. Det är helt uppenbart: jag hade inte en bra dag på vägen ut. Jag hade medvind. Och nu när jag inte har det längre, då märker jag det.

Det är det här som är grejen. Medvind märker man inte. Motvind känns i hela kroppen. Det är först i efterhand man förstår hur mycket hjälp man faktiskt fick.

Och det här är inte bara sant på cykel. Det är sant i livet, och framför allt: det är sant på börsen.

När portföljen tickar uppåt så ifrågasätter man sällan någonting. Tvärtom – man känner sig stensäker. Som att man verkligen fattat grejen. Man tillskriver all framgång till skicklighet, strategi och kanske till och med personlighet. “Jag gillar ju kvalitetsbolag” säger man, som om utfallet är ett särskilt öde reserverat för de kloka.

Ingen tillskriver sin framgång till medvind, men väldigt många skyller sin motgång på motvind. 

Det är här headwind/tailwind asymmetry kommer in – ett begrepp jag nyligen stötte på, men som direkt kändes som ett namn på någonting jag gått och burit på länge. Det beskriver hur vi är mycket mer känsliga för motgångar än för medgångar. Hur vi märker varje gång världen är emot oss, men sällan noterar när den faktiskt hjälper till.

Och det är ett farligt mönster. För om man inte förstår när man haft medvind, så börjar man tro att man förtjänade allt som gick bra. Och det är exakt så man bygger ett ego som inte tål att det plötsligt börjar blåsa åt andra hållet.

Det mest stabila är människor som är medvetna om sin medvind. Som inte låter den stiga dem åt huvudet. Som vet att vissa perioder bara är enklare – på börsen, i livet, i cykelspåret – och att det inte alltid beror på att man själv blivit bättre. Ibland går det bara fort för att vinden ligger rätt.

Problemet är väl bara att…dessa människor finns inte. Vi går alla i denna fälla, hur mycket vi än känner till den.

En annan intressant reflektion är: 

Varför är det så himla kul att cykla i en uppförsbacke men så himla värdelöst att cykla i motvind? Det borde ju egentligen vara nästan samma sak?