Flat Capital är inte Investor

När man försöker utvärdera en ledning är det lätt att stirra sig blind på de mest uppenbara egenskaperna: erfarenhet, intelligens, hunger. “Klarna-Sebbe” har allt detta i överflöd. Han är driven och briljant, och har byggt ett av Sveriges största fintech-bolag från scratch. Men som jag har lärt mig genom åren är dessa egenskaper bara positiva – om de paras med en tredje: integritet.

För om integriteten saknas blir intelligens och energi till en farlig kombination. En smart och driven person utan integritet använder sin kapacitet till att tänja på reglerna, gynna sina egna intressen och maskera motiv som inte alltid linjerar med aktieägarnas bästa. Jag säger inte att Sebbe saknar integritet, men jag anser att man bör fundera lite extra över detta.

Att ta ett publikt bolag som gisslan

Flat Capital har föreslagit en apportemission där Double Sunday AB, Siemiatkowskis helägda holding för Klarna-aktier, ska stoppas in i Flat Capital till ett värde av 9,5 miljarder kronor. Efter transaktionen blir Flat i praktiken nästan ett renodlat Klarna-case: 95 % av substansen kommer från ett enda bolag.

För gamla aktieägare innebär det en brutal utspädning – över 80 %. Och vad var det man köpte från början? Ett diversifierat, nätverksdrivet investmentbolag med access till OpenAI, SpaceX, ElevenLabs och nästa generations AI-bolag. Vad får man nu? En börsnoterad proxy för Klarna, med Sebastian som dominerande huvudägare. Eller “en ful ADR” som någon på twitter uttryckte det.

Absolut kan man argumentera för att ett bolag kontrollerat av Klarna-Sebbe var exakt det man köpte från början. Men det man köpte in sig i var snarare Sebbes framtida deal flow, än Sebbes historiska affärer. Premisserna och pitchen som bolaget noterades med stämmer inte överens med det som bolaget är på väg att bli. Detta är vad jag tidigare beskrivit som att “ta bolaget som gisslan”. När en ledare använder bolagsstrukturen och sitt eget röstövertag för att konsolidera sin egen makt och sina privata tillgångar, snarare än att bygga långsiktigt värde för alla ägare.

Är man stor och stark måste man vara snäll

När man noterar ett bolag accepterar man vissa spelregler: transparens, balans mellan intressen, respekt för minoritetsägare. Man kan inte behandla börsen som sin egen sandlåda. Den friheten har man i privata strukturer, inte i noterade miljöer.

Siemiatkowski pratar gärna om långsiktighet och “Investor-modellen”. Men skillnaden är att Investor alltid byggt sitt förtroende på stor integritet – på att vara den starka ägare som tar ansvar. Här blir det dubbelt olyckligt. Dels förlorar Flat sin identitet, dels förlorar Sebastian själv trovärdighet. Man kan inte tala om att bygga långsiktigt, och samtidigt kortsluta minoriteternas intressen.

Den haltande Investor-liknelsen

Sebastian pratar gärna om att Flat ska bli en modern motsvarighet till Investor. Och flera försvarare påpekar att Investor minsann i början var kraftigt koncentrerat. Länge dominerat av SEB. Men här haltar jämförelsen betänkligt. Investor föddes inte ur en pitch om diversifiering och deal flow, utan som en lösning på ett lagkrav. Banker förbjöds på tidigt 1900-tal att äga industribolag direkt, och därför skapades Investor som en parkering för SEB:s befintliga innehav. Alla visste från start vad Investor var: Wallenbergarnas bank och deras industriposter. Transparensen var tydlig. Flat är tvärtom. Här marknadsfördes bolaget som ett sätt att få access till framtidens AI- och tech-dealflow, en bred portfölj bortom det vanliga. Sedan blev det plötsligt 95 % Klarna-aktier. Det är inte “Investor i början”. Det är att ändra spelreglerna i efterhand.

Integritet i praktiken

Integritet handlar inte om att alltid ha rätt, utan om att göra rätt även när det kostar. Att avstå från affärer som ser bra ut på papper men som skadar förtroendet. Att fatta beslut som gynnar bolaget långsiktigt, även om det innebär att du själv kanske missgynnas i stunden. Ibland handlar det också om att fatta beslut som inte är det “rationellt mest optimala”, utan det som är rättvist och ärligt mot aktieägarna.

En enkel fråga jag ofta återkommer till är: ”Litar jag på den här personen med mina pengar, även när ingen ser på?”

“It takes 20 years to build a reputation – 5 minutes to ruin it”

Jag tror inte det här var en cynisk kupp från början. Det finns argument som kan säljas in: Flat får mer tyngd, större finansieringsmöjligheter, en starkare ställning på börsen. Men det som saknas är känslan för förtroendet. Att förstå att på börsen är integritet själva valutan. Man hade lite otur när man tänkte.

Grundproblemet för mig är att vad man sålde in och vad bolaget blev är olika saker. Och här är min poäng: Integritet är inte något man kan prata sig till. Det bevisas bara genom handling. Och just nu har handlingarna talat ett språk som lämnar mig med en hel del frågetecken.

Jag litar inte på den här personen med mina pengar, inte ens när jag ser på.