100 år av ledarskap – chefernas tid är förbi!

Det här med ledarskap tycker jag är intressant och det är någonting som jag filosoferar över flera timmar om dagen, varje dag. Idag har jag tänkt mycket på vad det innebär att vara en ledare idag, jämfört med vad det var under det förra seklet.

Det är nu över 100 år sedan Fredrick Winslow Taylor publicerade sin klassiker The Principles of Scientific Management, och det måste ändå få klassas som en av tidernas mest inflytelserika bok, åtminstone i arbetslivet. Den Tayloristiska revolutionen som kom efter hans klassiker präglades av en stark specialisering där de anställda ska utföra så få och monotona moment som möjligt, men med hög precision och effektivitet. Produktionen var förutsägbar, effektiviteten enorm och arbetsmotivationen tveksam. Jag vill påstå att arbetarklassens samhälle byggdes på Fredrick Taylors principer. Ledarna i Taylorismen var kompetenta ingenjörer med mycket pondus som kunde styra de anställda med järnhand; de anställda behövde inte ta några egna beslut, utan dessa sköts vidare upp på chefsnivå.

Nu, 100 år senare så är det fortfarande många organisationer som tillämpar dessa tekniker, med ett ganska mediokert resultat. Idag är det viktigt att sätta människan i fokus, tryck makten ner till gräsrötterna. Innovationerna kommer oftare än regnet i Bergen och det blir därför viktigare och viktigare att bygga en organisationskultur som kan ta tillvara på dessa idéer. Det tog 150 år mellan patentet och försäljningen av skrivmaskinen, 30 år för dammsugaren och 8 år för TVn. I dagens samhälle så marknadsförs hårddiskar medan de är på ritbordet och deras livscykel räknas i månader. Patentsökning är inte alltid nödvändigt eftersom produkten kan vara omodern innan patentet blir beviljat. Det blir nu uppenbart att dagens organisationsutveckling inte enbart kan fokusera på den inre effektiviteten, utan också på den yttre. I boken What (really) Works så definierar författarna de 4 viktigaste punkterna till en långsiktig framgång där den 4:e punkten är “Make your organisation fast and flat.” Det författarna menar med detta är att för att en organisation ska kunna lyckas, så behöver den ha korta beslutsvägar och ha nära till förändring för att både kunna hålla hög motivation och för att anpassa sig till marknadens behov.

I praktiken innebär detta att chefernas roll som beslutsfattare måste få dö ut där makten flyttas så nära kunden som möjligt. Den nya tidens ledare är inte den som alltid vet vad som ska göras, den nya tidens ledare är den som kan anställa rätt folk och sedan fokusera 100% på att skydda dessa från störningsmoment när de ska utföra sina jobb. Desto mer komplex en verksamhet blir, desto mer förändringskapacitet behöver byggas in i den. Förr i tiden var det viktigt att ha kompetent folk på toppen, nu är det helt tvärtom, det är längst ner i verkligheten som kompetensen gör störst skillnad.

Detta betyder att managementkonsulternas roll som förändringsledare kommer bli ännu viktigare i framtiden när kulturella organisationsförändringar ska drivas igenom då dessa initiativ sällan drivs med framgång av interna resurser. När LEAN, Kaizen, Scrum, Kanban och andra liknande initiativ blir mer norm än undantag så ökar vikten av rekryteringarnas kvalitet, längst ner i organisationen. Kanske kan denna utveckling mot ett mer snabbfotat organisationssamhälle äntligen ta död på den karriärshysteri som levt i så många decennier. Chefernas tid är förbi, länge leve den nya arbetarklassen.

Mvh,
Snåljåpen

2 comments

  1. Dessa, lite mer autonoma organiseringssätt är intressanta. Samordningen sköts genom verksamhetsidén – alla är nöjda och glada. Tar fram koncept och skickar över den till kina för att massproducera enligt benhård taylorism och arbetarförtryck.

    Mvh
    Andreas Jarebro
    andreasjarebro.blogspot.com

  2. Jag har en avvikande uppfattning.

    Min erfarenhet är att lågnivåchefer är viktigare än någonsin. En centraliserad ledning eller management-specialister utan fackkunskap hänger helt enkelt inte med i utvecklingen utan kastar sig över olika trender och managementklyschor vilket skapar kaos i organisationen.

    Istället tror jag att det viktigaste är att man har en central ledning som kan ge ett gott stöd till de lägre cheferna. Samt chefer verksamheten som kan kommunicera öppet för att öppna upp nya affärsområden samtidigt som gamla läggs ned eller omstöps.

    Ett exempel på ett företag där branschkompetens har fått stå tillbaka för förändringsbenägna specialister är Scandic som det står en del bra om på Flashback https://www.flashback.org/t2115387

Leave a Reply