Att Sveriges bostadspriser, framförallt i storstäderna, har tappat kontakten med verkligheten känns knappast som någon nyhet. Om man på en middagsbjudning uttrycker åsikten att man tycker bostadspriserna ser ut som en bubbla, då får man garanterat medhåll från majoriteten av besökarna.
Folk belånar sig upp till tänderna och hävdar bestämt att de har råd med det eftersom räntan är så låg. När man påpekar att räntan minsann har legat över 10 % förut och att ett par procents uppgång från nuvarande nivå knappast är orimligt, då rycker de på axlarna. Ursäkten är att riksbanken inte kan höja räntan eftersom folk är så skuldsatta.
Själv vill jag inte lägga mig i diskussionen om huruvida vi har en bubbla eller inte, men att bostadspriserna börjar bli ett problem, det säger jag absolut inte emot. Den stora frågan är ju förstås vad vi kan göra åt detta.
Igår var jag och familjen på lunch hos några vänner som precis flyttat in i en nyproducerad bostadsrätt i Beckomberga. Inflytten har PRECIS påbörjats och trots detta så har mer än 50 % av lägenheterna redan sålts en andra gång. Alltså inte ens hälften av köparna väljer att flytta in. Vilka är det då som köper lägenheter och inte flyttar in?
I Stockholm har det blivit “allmänt känt” att det är rena gratispengar att köpa nyproduktion och sedan sälja lägenheten innan inflytt. Eftersom bostaden betalas vid inflytt så behöver man bara ligga ute med handpenningen. Handpenningen kan i vissa fall vara 100 000 kr, och när lägenheten har ökat en miljon i värde från köp till inflytt, då inser man att det är en ganska bra avkastning på investerat kapital.
När folk tycker att bostadsspekulation är gratispengar, då har vi onekligen lite av ett problem.
Jag har en idé!
I Norge finns ett system där man inte betalar reavinstskatt på fastighetsförsäljning om man har bott i bostaden i över 2 år (eller någonting liknande, detaljerna är oviktiga, principen är poängen). Om man säljer sitt sommarhus eller en fastighet man inte haft som boende så får man istället betala full vinstskatt. Nu säger jag inte att vi ska göra fastighetsvinster skattefria för de som har bott i bostäderna, även om jag egentligen gillar det. Vad sägs om att vi använder samma system för att straffbeskatta spekulanter?
Säljer man en bostadsfastighet som man har bott i, d.v.s varit folkbokförd i, mer än t.ex. 2 år, då får man betala normal skatt. Om man säljer en bostadsfastighet (alltså inte kontorslokal) som man inte bott i alls eller bott i mindre än 2 år, då smäller vi på med dubbel vinstskatt.
Det tror jag skulle minska intresset för folk att spekulera markant, även om det ändå skulle kunna bli en bra affär. Vad tror ni om min idé? Är jag ute och cyklar eller skulle det kunna funka?
Mvh,
Snåljåpen
Enig med dig. Åtminstone en bra start att stävja en del av orsakerna till “bubblan” som ju har flera orsaker. I Visby, där jag bor har BoKlok byggt några hyresfastigher där man behöver bo i två år innan den kan säljas på nytt. Bra föregångare.
Hur är det idag? Om man säljer innan någon ens bor i föreningen, betalar man fortfarande bara 22% vinstskatt? Rimligen borde man tvingas betala 27% som en oäkta förening, eller ännu hellre 30% som sedvanlig kapitalinkomst? Om inte så borde det väl vara rätt lätt att ändra på..
Vissa köper även lgh i “gamla” brf i spekulationssyfte. Det enda som krävs är att man skriver under på att man har för avsikt att bo i lgh, vilket man kan hävda just den sekunden man ansöker om medlemskap, sen kan föreningen inget göra.
En lagändring där föreningen fick möjlighet att ta ut högre pantsättningsavgift, som sedan betalades tillbaka över säg tre år i form av nedsättning av medlemsavgift förutsatt att man fortfarande var medlem/boende i föreningen skulle också kunna fungera. Då skulle brf:en ha incitament att hålla inne med pengarna om medlemmen inte bor kvar. Folkbokföring och skatteverket har nog inte samma kontroll och motivation..
Av princip är jag emot tanken på att staten ska bestämma hur, var och hur länge jag ska vara bosatt på ett ställe. Det inkräktar för mycket på den personliga friheten för min smak. Men om man bortser från de rent värderingsmässiga argumenten finns två saker att beakta:
1. En av problemen på svensk bostadsmarknad är att flyttkedjan inte fungerar tillfredställande. Att då “låsa in” bostadsrättsinnehvarare längre än nödvändigt är kontraproduktivt ur det avseendet.
2. Det öppnar upp för korttidsuthyrning till ockerpriser och en svart andrahandsmarknad. Om lägenhetsägaren blir påkommen är han/hon plötsligt “prova-på-sambo” eller “jobbar utomlands” helt inom lagens ramar. Lycka till säger jag till den bostadsrättsförening som vill bevisa att så inte är fallet..
Vad är då lösningen på problemet? Svaret är att det är upp till politikerna att göra ett val. Antingen har vi låg ränta med nedtryckt valuta, höga bostadspriser och framgångsrik exportindustri. Eller så har vi hög ränta med lägre bostadspriser, lägre skuldsättning, ansträngd export och en rad andra nackdelar. Båda systemen har sina fel och brister och det är väl inte helt lätt att säga att det ena är bättre än det andra, men kanske har lågräntepolitiken kommit till vägs ände?
Det är ingen dum tanke men samtidigt missgynnar det skarpt alla som av ospekulativa skäl tvingas att sälja inom 2 år (av skilsomässofall, dödsfall, plötslig ekonomisk kris m.m.). Istället kanske man skulle ha ett halvår? För de flesta som köper en nyproduktion säljer ju direkt. Skulle de istället “tvingas” betala för den i 6 månader skulle noga affären anses mer oattraktiv! Annars bra inlägg, känns som att en korrigering borde ske inom en snar framtid, likaså börsen.
Din argumentation faller då en bostadsrättslägenhet är lös egendom, inte bostadsfastighet.
Men bortsett från formalian så har Sverige historiskt provat att ha olika beskattningar beroende på hur länge innehavet varit, det har provats med realbeskattning (dvs räkna bort inflationen), och det har även provats med s.k. hembud dvs att en bostadsrätt måste återsäljas till föreningen till ett i förväg bestämt pris om försäljning sker inom en viss period efter anskaffandet (ej nödvändigtvis enbart vid nybygge). I Stockholm så kunde man i vissa fall endast få tillgång till en lägenhet om man hade en redan, dvs man måste lämna in den till bostadsförmedlingen – en sorts organiserad bytesverksamhet inom bostadsförmedlingen.
Samtliga av dessa ovan uppräknade hade allvarliga nackdelar så politikerna förändrade regelsystemen om och om igen. Att tro att det finns något perfekt system som skulle kunna ordna upp situationen så alla blev nöjda är nog att tro för mycket.
Med hyresregleringen som S införde under/efter andra världskriget och som skulle vara temporär har bidragit stort till problemen är välkänt och det finns många och långa utredningar som beskrivit det. Men en annan sak är naturligtvis att om man har problem med utbudssidan och inte gör något konkret eller tillräckligt åt den så kan man istället jobba på efterfrågesidan: om det inte är så stor efterfrågan på boenden så blir bristerna mindre och priserna avsevärt lägre. Men det är ju en helt annan politik som behöver föras då, tex som den som Norge delvis har fört.