Att driva företag är en konstant lektion i ödmjukhet. Varje dag lär man sig något nytt man kan göra bättre, oavsett om det är affärsstrategimässigt, personalpolitikmässigt eller något annat. Någonting som jag dock verkligen utvecklats inom under min tid som företagare är investerandet. Jag tycker att jag är en bättre företagare för att jag är en investerare, men jag är en sinnessjukt annorlunda investerare efter att jag blev företagare.
Jag tänkte därför lite kort dela med mig av 3 enkla lärdomar som i efterhand känns fruktansvärt uppenbara men som man ofta kanske inte riktigt tänker på ändå när man filosoferar om vad man ska köpa för bolag.
1. Prognoser är sinnessjukt idiotiska (eller iallafall svåra)
Varje år försöker vi göra en plan för de kommande tre åren framåt. Det närmsta året är en relativt detaljerad plan medan det blir mer och mer diffust ju längre fram man kommer. Anledningen till att vi gör detta är till stor del för att kunna planera om vi behöver rekrytera, byta kontor, etc. Helt enkelt för att väcka de stora frågorna till liv innan de händer. Men när man väl sätter sig ner och försöker uppskatta hur nästa år kommer se ut så är det verkligen en bisarr gissningslek. Det enda rimliga är egentligen att gissa att nästa år kommer se ut som i år. Vill man vara optimistisk kan man väl säga att det borde vara bättre än det här året. Har man konjunkturkänslig verksamhet får man vara glad bara man behåller sin business.
De bolag jag är med och driver har 4-15 anställda, alltså väldigt små bolag. När vi, som sitter så extremt nära verksamheten och verkligheten, har svårt att göra uppskattningar om nästa år, hur ska man då förvänta sig att kunna göra bra förutsägelser om bolag man inte jobbar inom, och som är 10-100 gånger större?
En effekt av att driva företag är att jag i stort sett helt slutat detaljräkna på mina börsinvesteringar. Det är betydligt mer servettkalkyler och huvudräkning. Innan jag blev företagare så gjorde jag detaljerade uppställningar med resultaträkningar för varje år bakåt och framåt för att försöka gissa hur jag tror siffrorna kommer landa. Även om det finns bolag och situationer där detta passar bra så är det i största allmänhet inte någonting jag satsar på längre.
2. Kvartalssiffror är oftare missvisande än korrekta
I ett av bolagen så hade vi en stor affär som vi skulle leverera under första halvåret. Stor affär som i en av de större affärerna vi gör i år, så för oss var den i allra högsta grad betydande. Mycket förarbete/produktion från vår sida behövde göras men vi var samtidigt till viss del beroende av en underleverantör. Underleverantören levererade en liten del av produkten till en liten del av kostnaden, men med en stor del av upplevelsen. När detta blev försenat kunde vi inte leverera enligt plan och hela leveransen handlade i det andra halvåret istället.
Det var absolut ingen fara på taket, kundrelationen är fortsatt god och alla har förståelse över vad som hände. Detta är inte poängen, poängen är att vi upparbetade stora kostnader i det första och andra kvartalet men fick inte betalt förrän i det tredje. När vi tittade på halvårsresultatet så blev vi förstås alla besvikna innan vi började detaljstudera och justera för hur det egentligen skulle sett ut om allting skeppats.
Om vi hade varit ett noterat bolag, hur hade vi redovisat detta? Hade vi rapporterat de siffror som vi gjorde och skrivit några rader om “förseningar i stort projekt” så hade aktien blivit slaktad, när sanningen egentligen kanske är att vi gör ett av de bättre halvåren någonsin.
Det här är bara ett exempel, men situationer som dessa uppstår till höger och vänster i alla bolag, hela tiden, även noterade. Att då titta på de enskilda kvartalen och försöka skapa sig en bild av hur det går kan ofta vara extremt missvisande.
3. Jag är alldeles för slarvig på att analysera bolagsstrategi på riktigt
I bolagen jag är med och driver så är jag sjukt nitisk (mina kompanjoner och kollegor skulle nog kalla mig direkt jobbig) på att ifrågasätta vår positionering, vår prisstrategi och våra allmänna tankegångar. Jag ritar ofta upp fyrfältare eller liknande bara för att sortera tankarna i lättare hanterbara segment och ställer jobbiga frågor kring om vi verkligen gör rätt saker eller om vi verkligen har tänkt rätt. Till stor del är detta mitt jobb och någonting jag skulle våga påstå att jag är relativt duktig på, men…
…tittar jag på börsen så ser min analys ganska bristfällig ut på den här fronten. Självklart analyserar jag bolagets erbjudande men utgår, tyvärr ofta felaktigt, ifrån att bolagets ledning faktiskt har gjort ett gediget strategiarbete och har koll på hur de vill positionera sig framåt och att det är ett bra val. Här i soffan på kvällen när jag skriver detta så kan jag fort skumma igenom portföljen och direkt inse att något eller några av mina innehav har typiska “mellanmjölksstrategier”. De har ingen jättetydlig nisch utan försöker egentligen konkurrera rakt på med alla andra.
Ju mer långsiktig man vill vara i sina investeringar, desto viktigare blir detta. Kanske är min bristande strategiska analys bara ett kvitto på att jag varit relativt kortsiktig i mina investeringar. I grunden har jag ju ofta sagt att jag köper saker som jag ska äga i 2-3 år men att jag säljer när det blir för högt prissatt, vilket under senaste åren ofta skett inom 12 månader (tack konjunkturen, FOMO, ränteläget, osv.). Hursomhelst känns det som ett förbättringsområde för mig framåt. Framförallt nu när min aktivitetsnivå i portföljen sjunkit till botten i och med att allt fokus läggs i bolagen.
Kanske är detta helt uppenbara saker där poletten borde trillat ner för längesedan, men för mig har det inte varit så. En del saker måste man uppleva själv för att hjärnan verkligen ska snurra igång ordentligt. Oavsett har jag blivit en bättre investerare de sista åren och jag hoppas fler lärdomar kommer.