Black Edge – Guide till insynshandel

Black Edge är en extremt välresearchad bok som enligt författaren tog 3 år på heltid att färdigställa. Kortfattat är det en bok om Steve Cohen och SAC Capital. När jag läste Talebs Skin in the Game så slog det mig att om man läser den baklänges är det en perfekt how-to-guide till rikedom på oetisk väg. Kanske är det här egentligen en how-to-bok om hur man kommer undan med insiderhandel. Man får lära sig allt om att kommunicera i kodord, inte använda mejl, förvara information på externa hårddiskar som man senare borrar hål i, separerar i 4 delar och dumpar i strategiskt utvalda sopbilar mitt i natten… 

Jag började främst läsa boken då jag fick höra att den är grundstoryn som tv-serien Billions är baserad på, och mycket riktigt är det mycket som stämmer överens även om Billions förstås är fiction. En untouchable fondförvaltare med “more money than god” och med åklagare som skiter i det mesta utom att just sätta dit denna förvaltare för just insiderhandel. 

Boken är skriven helt utan Cohens inblandning, vilket man rätt omedelbart inser varför. Det är ingen smickrande porträttering. Perspektivet är mest utifrån de som jagar Cohen men man får även ganska mycket inblickar i Cohens liv längs vägen, sannolikt genom att han skaffat sig sinnessjukt mycket fiender längs vägen som alla säkerligen gärna kastar honom under bussen. Hans före detta business partner hamnade i finkan. Hans exfru stämde honom flera gånger. Osv. En liten anekdot som spär på Cohens personporträtt är hur han tog kampen mot sin exfru angående “några futtiga miljoner dollar” år efter år och vägrade betala henne detta när han själv var en av världens absolut rikaste. Han kunde köpa flertalet Picasso-tavlor för 100 miljoner USD men vägrade förlika med sin exfru. Småaktigt eller principfast? Oavsett tycker jag det är en intressant pusselbit i att förstå vem Steve Cohen är. 

Så som historien porträtterad så var Cohen och SAC en av de tidiga hedgefondaktörerna som lyckades skapa sitt alfa genom att vara snabbast. I en tid där alla var långförvaltare fanns det ett hål för de tradingtunga aktörerna. De blev så stora så de började ställa krav på mäklarna att ge all info till SAC först, vilket bankerna gjorde för att få behålla deras business. Storleken och makten därigenom skapade sin egen edge. 

I takt med att kapitalet växte och hedgefondbranschen blev överfull blev det allt svårare att hitta edge, något som fick Cohen att leta sig ut mot gråzonen. 

För de som inte känner till begreppet black edge så har man tydligen (detta visste jag inte innan att det fanns begrepp på) kategoriserat edge, eller i detta fall informationsedge, i flera nivåer:

• White Edge – Information som är vitt och brett tillgänglig men där man egen kommer ifrån att man tolkar den bättre än andra. 
• Gray Edge – Information som inte nödvändigtvis är insiderklassad men som inte är tillgänglig för allmänheten.
• Black Edge – Insiderinformation, starkt kurspåverkande, där endast ett fåtal personer i bolaget har tillgång.  

Det finns en hel del detaljerade storys av specifika händelser där den största är den s.k. ”Elan-traden”. Elan Plc var ett binärt biotech-case där Cohen var lång över en miljard USD för att sista veckan innan studien skulle presenteras sälja allt, korta skiten ur aktien och tjäna storkovan. Studien presenterades som en superflopp förstås och ingen förstod hur i helvete Cohen lyckades tjäna pengar när hela världen visste att ha var lång som en stång. 

Detta är en stor del av vad boken handlar om så jag vill inte spoila bakgrunden, läs boken istället.

En ögonöppnare för mig var hela den bransch av ”information brokers” som verkar finnas. Egentligen bara firmor som hyr in non-executives från stora firmor och hyr ut deras tid till hedgefonder för att de ska få ”bättre förståelse för branschen”. I grunden verkar det vara uppenbart att hedgefonderna vill åt insiderinformation vilket de också ofta lyckas med. Personerna från bolagen är nog ibland medvetna vad de delar med sig av och ibland inte, men att de blir erbjudna 4-5000kr/h för att bara berätta om bolaget kanske borde få varningsflaggorna att hissas?

Black Edge är extremt väl researchad och täcker många perspektiv även om alla är överens om att framställa Cohen som uppenbart smutsig, medvetet eller omedvetet. Man får följa Cohens egna män, SEC, FBI, DOJ och massvis med inblandade. Det är tidvis rätt jobbigt att hålla ordning på karaktärerna och har man inte bra koll på systemet för ”rättvisa” i USA blir det ännu tyngre (som det blev för mig, jag har inte nämnvärd koll på vad som skiljer de olika myndigheternas rättigheter från varandra osv). Man får ändå genom boken ganska bra inblick i hur svårt det kan vara för myndigheter att bekämpa den här typen av brott eftersom det, contrary to popular belief, verkar vara väldigt svårt att få rättigheter att göra telefonavlyssningar och liknande. Som jag förstår det (i USA då) så behöver de kunna bevisa att bakgrunden till insiderhandel sker över en väldigt specifik telefonlina för att få avlyssna just den. I Cohens fall blev det svårt om de skulle avlyssna hans telefon på kontoret, den i hans hem, något av hans sommarhem, etc.? Stökigt värre.

Något jag tyckte var intressant var hur all “law enforcement” verkade så otroligt ointresserade av exakt alla utom Cohen. Det spelade ingen roll hur smutsiga undersåtarna var och lätt det skulle vara att sätta dit dem för insiderhandel, allt man ville var att komma åt Cohen. Det erbjöds deals med kortare straff till höger och vänster så länge man kunde hjälpa till att nå Cohen. 

Ett annat uppvaknande för mig var hur bonusmodellen har lockat många lycksökare långt ut på skalan över vad som är etiskt korrekt. SAC var uppdelat i massor med “mindre” portföljer där den ansvarige förvaltaren fick ett visst antal procent av avkastningen som portföljen avkastade. Denna bonus fick han sedan fördela i teamet utefter egen vilja. Detta ledde förstås till väldigt stor bonusbelopp vilket också gjorde att folk letade sig in i SAC med det uppenbara syftet att “bara lyckas en gång”. Alla var väl medvetna om att en bra affär räckte, så länge den var tillräckligt bra och tillräckligt stor. För att lyckas med detta så tog man till i stort sett vilka medel som helst.

Det finns en del böcker där man häpnar, stannar upp och tänker för sig själv: När, så här kan det väl ändå inte funka? Black Edge är en av de böckerna. Boken får en väldigt stark 4 av 5.

Glöm inte att duscha efter du läst boken, eller åtminstone tvätta händerna, så inte smutsen fastnar på dig också.