Att vara rik är i vår samtid både sett som någonting avundsvärt, men samtidigt någonting lite smutsigt. Det finns en generell scepticism mot människor med mycket pengar. Kanske utgår man ifrån att de ärvt pengarna? Att de lyckats komma över dem med en stor del tur? Eller kanske är det något annat. Jag har iallafall fått bilden att folk flest verkar se på rika människor som generellt oförtjänta av sin situation.
Att försöka bli rik tycker jag däremot är något av det absolut smartaste man kan ge sig på, om man ska maximera sin långsiktiga livsglädje.
Jag får ofta höra: “Men varför ska man spara mycket pengar nu, tänk om du dör imorgon?”. Absolut kanske det känns som ett bra argument sådär rent spontant, men jag tycker fort argumentet blir dumt när vi plockar in sannolikheten för de olika utfallen. De allra flesta människorna kommer inte dö imorgon.
Sannolikheten att du kommer dö imorgon är alltså ganska liten, så varför ska du leva som om du skulle göra det? Om du då har maximerat och gjort av med alla pengar så att du dör “luspank” i 30-40-årsåldern, kan du känna dig nöjd med livet då?
Sannolikheten är däremot ganska stor att du INTE kommer dö imorgon. Då har du kanske “maximerat” livet tidigt på bekostnad av dina valmöjligheter resten av livet.
Varför ska vi anpassa livet efter det osannolika utfallet? Är det inte rimligare att försöka optimera våra möjligheter i det mer sannolika scenariot?
Om jag skulle dö imorgon kommer jag inte tycka att jag haft ett torrt och tråkigt liv, långt ifrån. Jag skulle dock förstås kunnat bränna mer pengar, om nu är så man mäter ett bra liv.
Jag utgår ifrån att jag inte kommer dö imorgon. Istället vill jag försöka maximera möjligheterna till livsglädje och livsmöjligheter under lång tid framöver. Helt enkelt eftersom det är mer sannolikt att jag lever till 85 än 35. Att optimera efter sannolikheter är rimligt. Jag är rimlig.
Men varför ska man då försöka bli rik? Låt mig försöka förklara mina två huvudpoänger till detta.
Målsättningar gör livet roligt
Jag säger inte att jag är rik i någon meningsfull bemärkelse, men har jag det absolut bättre ställt än när jag började spara och investera på tidigt 2000-tal. Att få ta pengarna från sommarjobbet, stoppa in på fonddepån och försöka leta efter avkastning, det var otroligt motiverande där och då. Just då hade jag ingen riktig tanke med vart denna avkastning skulle ta mig någonstans, jag var bara helt fast vid att siffrorna på skärmen ökade och att jag kunde öka mina pengar utan att lyfta arslet från stolen.
När jag blev äldre ökade intresset, men också den investerade tiden i vad man faktiskt kunde göra med pengar.
Någonstans började jag inse att med en tillräckligt stor påse pengar så kan man faktiskt livnära sig helt på avkastningsräntan, helt utan att behöva jobba. Det här är en av de enskilt viktigaste upptäckterna och lärdomarna jag har sprungit på i livet.
Jag hade några år när jag verkligen sparade mycket. Inga onödiga kostnader kom in i vardagen och varje litet beslut skulle ställas mot alternativkostnaden. “Om jag istället för den här godisbiten på pressbyrån kan investera till 10 % avkastning, vad är det värt om 10 år? 20 år?” Osv. Kanske en smula tråkig livsinställning, men för min situation runt 20 år gammal var det en helt fantastiskt inspirerande och motiverande tid. Jag kände att jag hade ett mål, ett syfte och jag visste precis vad jag skulle göra. Med ränta-på-ränta-effekten insåg jag också att det är pengar tidigt i livet som kommer ha störst effekt eftersom de kommer förränta sig under längst tid. Det här var helt enkelt en tradeoff jag var mer än villig att göra.
Med tiden har den där målmedvetenheten försvunnit lite. Portföljen växte, det kom barn in i bilden, man blev äldre och fick helt enkelt andra prioriteringar i livet. Jag lockas fortfarande av tanken att kunna leva helt passivt på portföljens avkastning, men inte så där mycket att jag aktivt jagar det på samma sätt som jag gjorde förr.
Perioden i mitt liv gjorde dock att jag fick en stark känsla för pengars värde och vad olika utgifter egentligen kan ha för långsiktig effekt. Att jag gick igenom det stadiet vid den tiden gör att jag har en bättre finansiell situation än många av mina jämnåriga som inte gjorde det.
Men frågan är: Om man inte ska leva på avkastningen, vad ska man då med pengar till?
Ekonomisk rikedom skapar frihet
När jag startade mitt första bolag så handlade mycket om att verkligen räkna på hur länge jag har råd att klara mig utan lön innan bolaget var tvunget att bära mig. Jag hade stoppat undan ett antal månadslöner och tänkte i grova drag att inom 6 månader måste jag se tydliga framsteg, och inom 12 månader så måste det börja bära sig, annars lägger jag ner och går tillbaka till ett vanligt jobb.
Det som gjorde att jag vågade starta eget och verkligen ta den risken, var att jag med mitt undansparade kapital insåg att jag verkligen kan klara mig ett år helt utan inkomst utan att det kommer vara ett problem. Visst skulle jag isåfall äta upp kapitalet och sluta året otroligt mycket sämre än jag började det, men att kapitalet fanns där gav mig en möjlighet att testa någonting jag annars inte hade haft möjligheten att testa.
På samma sätt har jag tänkt på vad vi båda här hemma jobbar med nu. Om vi skulle tröttna på det, vilja sätta oss i skolbänken och börja om en ny karriär där man eventuellt efteråt till och med har lägre lön, då vill jag inte att vi ska säga nej till det för att vi inte har råd.
Möjligheten att välja ditt liv
För mig handlar inte rikedom om att ha ett stort belopp på banken. Att “vara rik” är i sig ingenting som jag tycker känns särskilt lockande. Pengar för mig handlar om möjligheter. Det handlar om vilka val jag kan göra i livet. Jag har råd att göra vissa val för att jag helt enkelt känner att jag har någonting att falla tillbaka på.
Missförstå mig rätt; Jag har inte tillräckligt mycket pengar för att inte någonsin behöva jobba igen, men jag har tillräckligt mycket för att hinna lista ut vad jag vill göra med mitt liv ifall jag en dag skulle vakna och inse att det här inte funkar längre.
Eller tillräckligt mycket för att kunna jobba en dag mindre i veckan och låta avkastningsräntan betala den sista. Man måste inte gå all in. Man måste inte satsa på att gå i pension vid 40. Det finns stora fördelar med att bara skapa lite frihetskapital.
För att komma dit behövs långt ifrån så mycket som man tror, och det är aldrig för sent att börja.
Jag tror att du och jag håller med varandra om det mesta men det är tyvärr inte dig jag är gift med.
Ett återkommande tema jag har noterat är att det ungefär samtidigt som man blir rik nog att göra vad man vill så ökar risken för skilsmässor. Nu har jag än så länge inte det problemet men jag tycker det verkar som att många fruar kan stödja eller åtminstone acceptera en makes kamp för att bli rik men när de inser att hushållet sitter på 20-100 miljoner i kapital, i teorin inte behöver jobba mer och maken inte saktar ner utan bygger vidare på sitt livsprojekt så tar frun ut en skilsmässa.
Har ni någon samsyn i frågan och har du observerat något liknande?
Jag tycker artikeln missar 2 saker:
– om man självmant väljer att avstå något mot något bättre så är känner man något positivt så att spara är därmed inte så uppoffrande som utestående inbland tycker. Och det är kul att se kapitalet ökar.
– att driva företag (man kan ju tänka på sig själv som företagare även om man är anställd) och att försöka få ihop en påse pengar är inspirerande resa. Man vrider och vänder, jobbar för att få nya kunder/ny anställning för att få in mer pengar. När man väl fått det skall man investera pengarna på bästa sätt. Det är en läroresa som kantas av nya vägval och det där driven men har mot ett mål som man uppnår är i sig en härlig känsla
Många som saknar ett driv i livet och då spelar det inte roll att man lever för dagen och spenderar allt man drar in
Hear! Hear! Håller fullt med dig om att bli rik och spara mycket ger bättre möjligheter i livet. Inte minst märks det nu under senaste året där många är pressade av inflation och ökande kostnader. Det gör att man kan klara en föränderlig vardag, starta företag, arbeta med vad man brinner för, etc. Som Marcus nämner är resan egentligen det stora målet med att bli rik / ekonomisk fri.
En viktig sak som jag också tror också många missar är ens möjlighet att arbeta hela livet. Plötslig död händer sällan men många kan bli kroniskt sjuka i senare delen av sitt arbetsliv. Både det och barn / familj kan göra att man inte kan jobba lika hårt som innan. Att spara när man kan gör att man kan klara gå ner i arbetstid när man inte kan jobba lika mycket.