Igår kom pressmeddelande från Smart Eye att de avser göra en företrädesemission på 325 mkr och aktien rasade 38% innan stängning. De ska också skära personalkostnader med 10 %. Osv. osv.
Jag måste börja med att säga att jag inte har någon åsikt om Smart Eye som investering. Jag har träffat Martin Krantz innan IPO och många gånger efter och fått ett bra intryck. Produkterna verkar legat, de har en fin lista av stabila design win och generellt verkar de vara respekterade. Steget därifrån till att bedöma bolagets möjligheter, lönsamhetspotential och värdering, det är något helt annat och en uppgift jag inte tänker försöka mig på att bemästra. Att diskontera presumtiva kassaflöden i framtiden när det inte finns några stora idag, det är inget för mig (det kanske finns massa kassaflöden idag, jag har inte tittat på länge, så skjut mig inte).
Jag har egentligen inget ont att säga om Smart Eye som bolag eller investering, men emissionen fick fram en fråga hos mig kring olönsamma bolag där jag inte tidigare lagt tillräckligt mycket tid på att resonera ur just detta perspektiv.
Hur vågar bolag satsa på olönsamma underleverantörer?
Känner man inte till Smart Eye så är de väl mest kända för att jobba med förarövervakning i bilar, även om de också verkar ha en del andra produkter numera. Deras nisch innebär att deras produkter byggs in väldigt tidigt i bilarnas utvecklingsprocess samtidigt som en bilplattform har väldigt lång livslängd. När man valt en leverantör så kommer man därför att sitta ihop med dennes produkter under överskådlig tid.
Förarövervakning som koncept är alltså både centralt och även otroligt viktigt ur bilens säkerhetssynpunkt. Jag undrar därför hur man som leverantör av en premiumprodukt (säg en dyr tysk bil) vågar välja en viktig underleverantör som är kraftigt olönsam med ett återkommande kapitalbehov.
Hur mycket tid lägger egentligen bolag generellt på att utvärdera sina underleverantörers överlevnadsförmåga?
I mina egna verksamheter jag varit inblandad i har leverantörsutvärdering alltid varit centralt. Stora kunder punktmarkeras förstås alltid, och är de olönsamma så punktmarkeras de ännu närmre. Men saken är ju den att även leverantörer bör hållas under nära uppsikt.
I Sverige är detta i grunden tämligen enkelt. Jag är själv svårt beroende av allabolag och har det i stort sett som startsida i min webbläsare. I stort sett alla våra viktiga leverantörer och kunder kan jag säga mer hyfsad träffsäkerhet vad de omsätter och om de tjänar pengar eller ej. Alla bolag jag någonsin haft någon relation till har jag snabbt kollat upp för att få en känsla för vad det är för materia vi har att göra med.
Aha, de är superstora, vi kommer ha underläge och de kommer vara ointresserade. Eller: aha, de är supersmå, vi kan köra över dem fullständigt men riskera att de inte finns kvar. Eller: styrelseordförande har bakgrund från bolag xyz, det bör betyda att detta är ett seriöst bolag. Osv.
Lyfter vi blicken utomlands och börjar köpa in varor från bolag i utlandet börjar det fort bli knepigare. Många producerande bolag i Asien är ju direkt omöjliga att göra någon som helst finansiell riskbedömning av, även om du råkar vara en någorlunda betydande spelare. Du kanske kan åka dit och besöka, men sen då? Finns bolaget kvar? Betalar de sina skatter?
Det är ganska jobbigt att jobba fram en produktsvit tillsammans med en underleverantör som plötsligt inte finns kvar.
Vill de sälja till dig?
En fråga som nyligen aktualiserats i ett bolag jag följer nära är den om huruvida produkten de köper är en meningsfull produkt för deras leverantör att producera. I det här enskilda fallet så var det en större leverantör i miljardklassen med en bred portfölj av produkter, där bolaget i fråga var deras enda kund på en särskilt nischad produkt. Produkten var supercentral i deras produktdesign och inte särskilt dyr. Mindre än 1 % av deras egen produkts totala kostnadspris.
Problemet var att deras årsförbrukning av den här produkten var 40 st enheter, och deras leverantör behövde i stort sett hålla en plats i fabriken för maskinen som spottade ur sig denna pryl, en maskin som inte hade kvar några andra användningsområden.
Plötsligt en dag så fick man helt enkelt finna sig i att produkten inte längre kommer att gå att köpa från deras leverantör. Någon annan leverantör fanns inte, och att anpassa om deras egen produkt med en annan lösning skulle ta månader.
Det var inte en fråga om pris, bara att leverantören tyckte att det var så problematiskt att producera den så de ville inte göra det. Alls. Tack och hej.
Avslutning
Kanske är det så att de flesta bolag är väldigt duktiga på att utvärdera och riskbedöma sina underleverantörer och att detta är en av anledningarna till att små bolag har så svårt att vinna mark. Kanske är det bara jag som lyckats komma i kontakt med alla dåliga bolag som inte riktigt intresserar dig för den här typen av frågor.
Så är det sannolikt. Här trampar jag omkring i skräpträsket, som vanligt.
Mvh,
Snåljåpen
1 comment