En sak jag funderat mycket över är hur man uppfostrar till att skapa driv hos sina barn, och i ren allmänhet vår nästa generation. Jag skulle själv påstå att jag är, och framförallt har varit, mer driven än de flesta. Detta har gett mig massa möjligheter att välja roliga karriärsval och andra möjligheter som andra människor helt enkelt inte har haft.
Jag växte upp i en medelstor (Sveriges 14:e största) stad där jag i väldigt tidig ålder tyckte att staden kändes för liten. Utbudet på intressanta utbildningar var begränsat, de riktigt spännande arbetsplatserna var få och rent generellt tyckte jag att folk flest verkade sakna ambitioner.
Att vilja komma någonvart är definitivt någonting man kan tolka fel, jag menar inte att hela världen måste vara hundraprocentiga karriärister. Vad jag ville där och då (och fortfarande) var att utvecklas, att se mig omkring, att lära mig hur världen funkade. För att göra detta var jag tvungen att lämna min hemstad.
Anledningen att jag växte upp just i en stad med begränsade möjligheter tror jag var en starkt bidragande faktor till mitt starka driv att vilja utvecklas och ta mig framåt och därifrån. Småstadsfaktorn var alltså en positiv bidragare för mig.
Det här är en spännande tanke som jag via omvägar fått lära mig att Robert Ahldin ofta pratade om. Att det var bättre att rekrytera från de mindre universiteten där folk behövt kämpa och verkligen haft någonting att vinna på sin framgång, i kontrast mot många Stockholmsfödda handelsstudenter med i stort sett allt att förlora.
Just nu läser jag The Bond King om en av världens mest kända obligationshandlare, Bill Gross. Han tillskriver en stor del av sitt driv hans skeptiska mamma som inte trodde att Bill skulle bli någonting och som alltid var skeptisk och negativ till Bills idéer. “Surely you can do better” var någonting som ekade i hans huvud under många år även i den vuxna karriären.
När det kommer till vår nästa generation blir detta ämne väldigt intressant, och kanske viktigt. Jag tror det är nyttigt under uppväxten att få kämpa och lära sig att det mesta är en begränsad tillgång. Att man inte kan få allt man pekar på och att man måste spara målmedvetet till vissa saker. När jag växte upp såg det verkligen ut så hos mig och mina vänner. Ingen levde direkt i överflöd. Alla klarade sig och få hade det riktigt dåligt, men det fanns inte onödiga excesser.
Snabbspolar vi till idag så är situationen i min omedelbara närhet helt annorlunda. Här behöver barnen inte vänta på att föräldrarna ska få nästa lön för att det trasiga regnstället ska ersättas med ett nytt. Både innebandyklubban och fotbollsskorna köps nya utan att blinka. Bilen är förstås max 3 år gammal och inga föräldrar häromkring svetsar rostiga ljuddämpare på helgerna.
Missförstå mig rätt. Familjerna i min närhet har inte tiotals miljoner på kontona och är ekonomiskt oberoende, tvärtom tävlar räntebetalningarna med elräkningen över att vara den största vardagsångesten. Det jobbas långa dagar, det pusslas och förhandlas om vem som ska vara ledig när med barnen och det VOBas istället för att VABas. Däremot är det mer än kamp för att upprätthålla den livssituation som man skapat än någon kamp att faktiskt få pengarna att i mer absoluta termer att räcka till. Alla är i full fart mitt i sina hamsterhjul, hamsterhjulen ser bara olika ut.
Barnen får dock inte se något av den här kampen. Trots att föräldrarna jobbar långa dagar och klämmer in arbetstimmar långt efter nattning så lämnas barnen på förskolan strax före 9 och skulle man mot förmodan hämta efter 16 så är ditt barn sist. Det curlas.
Frågan är om våra barn verkligen får se någon kamp över huvudtaget, eller om den enda inblicken de har är att allting kommer serverat när deras behov uppstår? Är det här kanske en del av grundproblemet till det man pratar om med generationsskiften av rikedom i familjer med förvärva – ärva – fördärva? Att generationen som ärver rikedomen inte har kämpat ihop den själv, inte uppskattar den och därför inte förstår värdet av den eller har verktyg för att ta hand om den?
Kanske är detta en storstadsreflektion där livet 2023 i en Stockholmsförort står i bjärt kontrast mot uppväxten i Eskilstuna på 90-talet. Kanske var situationen den samma då som nu och det är den geografiska placeringen som är skillnaden. Eller kanske världen har förändrats och det svenska välståndet rent generellt ser annorlunda ut?
Det är ingen hemlighet att många framgångsrika entreprenörer, idrottsmän och liknande kommer ifrån enkla förhållandet där strävan efter någonting annat var en otroligt stark drivkraft under deras uppväxt. Kanske borde man fundera över vilka som kommer bli våra framtida miljardärer och nobelpristagare. Är det mer sannolikt att dessa är födda till mellanchefer på Lidingö eller är det kanske mer sannolikt att dessa kommer ifrån förhållanden med färre silverskedar och fler utmaningar?
Jag vill inte på något sätt påstå att det är min förväntan, eller ens en en önskan, att mina barn ska ta över världen. Det jag vill mest av allt är att de ska gå sin egen väg och göra det som gör dem lyckliga. Dock har jag lärt mig att det faktum att jag växte upp med mindre och nu har mer har varit en viktig bedragare till min egen generella livsglädje. Jag är rädd att mina nästkommande har det för bra och att de berövas möjligheten att vilja få mer.
Istället för att titta på Stockholm från Eskilstuna kommer de kanske drömma om New York. Vad vet jag. Jag hoppas bara att de också vill ha någonting mer än vad de har och att de hittar glädjen i resan.
1 comment