Människor klarar inte av frihet

I morgonens runda i skidspåret tog jag tillfället i akt att lyssna på Kvalitetsaktiepoddens senaste avsnittet och intervjun med Johan Hagberg. 

Johan Hagberg är i stora drag en okänd vanlig person som hamnat in på aktiespåret och efter många års framgångsrikt investerande lyckats samla på sig en inte helt oansenlig summa kapital. Han är idag största ägare i NOTE med ett innehav runt miljarden. 

Jag har haft förmånen att träffa Johan Hagberg ett par gånger i olika sammanhang och att kalla honom för en reflekterande tänkare är en underdrift. Hjärnan går verkligen på högvarv hos Johan och min erfarenhet är att det ibland kan bli lite knepigt att hänga med.

Intervjun i sig är riktigt lyssningsvärd och även om det rent aktiefilosofiskt kommer sparka in öppna dörrar hos de flesta som gillar värdeinvesteringar och att handla bolag till eget kapital med liten nedsida. Det som jag verkligen gillar med Johan och intervjun är dock det som inte handlar om aktier.

I podden så pratar han kort om frihet och hur människor kanske inte riktigt är gjorda för att ha frihet. Det här är någonting jag verkligen håller med om och som jag ofta återkommer till i min generella livsåskådning. 

Människor drivs till stor del av strävan efter frihet (jag kommer återkomma med ett separat inlägg om “driv” i livet inom kort). Man drivs mot friheten att välja själv, friheten att påverka och friheten generellt över sitt eget liv. Har man inte frihet så är det något man söker, på samma sätt som att man söker efter mer pengar ifall man inte känner att man har tillräckligt. 

När man däremot har tillräckligt, oavsett om det är frihet, tid eller pengar, så tror jag däremot att livskrisen är någorlunda nära förestående. Man hamnar plötsligt i ett litet vakuum när man inte riktigt vet vad man ska göra med sitt liv eller vart man ska ta vägen. Utan ett sammanhang och människor som stället krav på en så förfaller människor snabbt in och blir ett ihåligt skal av sitt forna själva. Hela dagen går utan att ett par byxor har åkt på kroppen och kanske har XBOXet varit igång 6 timmar utan att någonting vettigt har uträttats.

Kanske låter scenariot över som något eftersträvansvärt, och det kanske det är, men att faktiskt befinna sig där tror jag däremot är ett problem. Jag har sett flera “framgångsrika” människor förfalla under för mycket frihet då de helt enkelt inte klarar av att hålla ordning på sig själva. Fullständig frihet tror jag är starkt negativ till människans drivkraft, det behövs en viss nivå av inskränkningar för att någon form av framåtsträvande ska uppstå.

Jag har också en relativt tydlig åsikt kring frihet ur ett politiskt hänseende. Självklart är jag för liberalism och vill att makt och valmöjligheter ska flyttas till individen i möjligaste mån. Vi måste ha makten över våra liv och möjligheten att påverka. 

Samtidigt så är en för stark individuell frihet otroligt starkt negativ för samhället som helhet, vilket i sin tur igen kan vara negativt för individen igen. Att maximera sitt eget intresse kan vara negativt, som med så mycket i livet handlar allt om balans. Ett intressant koncept att läsa mer om är Allmänningens dilemma, eller tragedy of the commons. 

Vi människor behöver en viss nivå av central samordning och styrning för att inte våra individuella intressen ska förstöra, både för oss själva och för andra. Att tro att ett komplett avskaffande av stat och myndighet ska vara något positivt är ett dumt självbedrägeri, det kommer helt enkelt inte fungera. Som tanke och ideologisk grund tycker jag det kan sunt att sträva efter fullständig frihet, men vi måste fortfarande inse att hur vi än vänder och vrider oss så har vi rumpan mitt i verkligheten. Och i verkligheten är inte människor så himla fantastiska alla gånger. I verkligheten måste vi kompromissa och vara pragmatiska.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop den här säcken nu. Kanske är tankarna ovan glasklara och kompletta i sin helhet med en gnutta genialitet, eller så finns det något som saknas för att poängen ska komma fram till mottagaren. 

Om det är galenskap, svammel eller insikt har jag svårt att bedöma. Inte helt olikt mina personliga erfarenheter av Johan Hagberg. Men mer och mer lutar jag mot att det är han som har insikt och att det är jag som svamlar.