Ska man spara till sina barn?

Idag publicerades en krönika av Börspoddens John Skogman i Affärsvärlden. Krönikan handlade om att vi minsann måste sluta spara till våra barn. Anledningarna är flera och poängerna är bra, men jag tänker ändå att jag vill resonera lite kring detta.

John lyfter fram att han minsann inte fick några pengar och att det drev honom till att skapa sin egen lycka. Att man inte skapar något driv till att skaffa ett sommarjobb och lära sig hur livet funkar om man vet att man kommer få en hög med pengar när man fyller 18.

Alla är bra poänger, men de bygger på en premiss: att barnen vet om att pengar finns och att de kommer få dem. Jag tycker John har många bra poänger men eftersom grundpremissen är dum så blir hela resonemanget lite av ett slag i luften.

Jag fick själv ingen påse pengar när jag fyllde 18 och har definitivt inte varit lidande av det. För mig var det nog bra att jag inte fick det, det fick mig att bygga vidare på mitt ekonomiintresse, men alla är vi ju inte likadana.

När jag tänker på hur jag vill att mina barn växer upp så vill jag att de ska ha alla möjligheter till att följa sina drömmar. Jag vill inte att avsaknaden av kapital ska vara den begränsande faktorn som gör att valmöjligheterna avsmalnas.

Man kanske kan se det lite som Warren Buffett har uttryckt: “Give them enough so they can do anything, but not so much they can do nothing.”

Jag har i mitt liv inte stött på någon situation när bristen på pengar begränsat mig att ta nästa kliv. När jag flyttade hemifrån var det en hyresrätt som gällde (då fanns det ingen kö) och de 3 månadshyrorna som skulle in i deposition var inte ett problem. När jag 7 år senare skulle köpa min första bostadsrätt var det inte heller ett problem eftersom jag spenderat 7 år med att planera för detta och spara i stort sett alla pengar jag kommit över.

Bara för att jag inte behövde några pengar så betyder det inte att mina barn inte kommer behöva det. Världen om 10-15 år kan se väldigt annorlunda ut mot vad den gjorde när jag tog klivet in i vuxenåldern.

En viktig del i att spara till sina barn är just huruvida de ska känna till detta eller inte, och varför man egentligen sparar. Jag resonerar lite som så att jag inte vet vilken ekonomisk situation jag själv kommer ha i framtiden, och det vore tråkigt om jag inte hade möjlighet att hjälpa dem baserat på min egen begränsade ekonomi. Om jag kan stoppa undan lite pengar nu (utan att offra familjens livskvalitet) för att säkerställa att jag har ekonomiska förutsättningar att hjälpa mina barn in i vuxenlivet, vad är problemet med det?

Jag tänker att den dagen de fastnar i livet, då de verkligen begränsas av att pengar inte finns, då vill jag ha MÖJLIGHETEN att hjälpa till. Om jag sparar i mitt namn där pengarna är öronmärkta (i min privata budget) till barnen så kan jag skapa mig själv möjligheten att hjälpa. Skyldigheten att hjälpa är däremot någonting helt annat som jag inte är direkt intresserad av. Eftersom barnen inte kommer veta om pengarna kommer inte heller någon förväntansbild om ett välfyllt konto att kunna existera, eftersom något sådant officiellt sett inte existerar.

Man kan kanske se ett barnsparande lite grann som en försäkring, en försäkring på att min egen ekonomi försämras och att jag trots detta vill ha förutsättningar att hjälpa dem ifall behovet uppstår.

Nu tror och hoppas jag att något sådant behov aldrig kommer uppstå och att de kommer klara av detta själva, men man vet ju aldrig.

Om sparandet gör att ni säger nej till saker under barnens uppväxt så är det en sak, men om sparandet inte kommer med några uppoffringar, finns det verkligen någon nedsida med det?

Kostnadsfri optionalitet. Vem hade någonsin tackat nej till det?