Hur vågar jag lägga ”allt” i 3 aktier?

Den eviga källa till inspiration för reflektion är förstås twitter, eller X som det numera märkligt nog heter. Igår publicerades ett screenshot på en microcap-portfölj med 5 innehav som jag fort ställde mig bakom och pekade på som ett facit i hur man sköter sin småbolagsportfölj. 

Det här fick jag lite skit för eftersom det tydligen var dåligt att ha en så koncentrerad portfölj, och därför tjänar det till lite närmre utveckling om just konceptet diversifiering och vad som egentligen minskar risk.

Först och främst: har man inte tänkt engagera sig närmre i sina investeringar så bör man sannolikt välja en bred och passiv placeringsfilosofi, och det är här indexfonder fått ett rejält uppsving de sista 10-20 åren. Det är inte så konstigt, det är ett fantastiskt sätt att få exponering mot börsens (och ekonomins) utveckling i stort men med nackdelen att det inte direkt finns några chanser till överavkastning. Man vet vad man får helt enkelt, samma som alla andra. 

Om man däremot tycker investeringar är intressant och försöker att aktivt skapa en högre avkastning än vad man kan få passivt, då kan det ofta tjäna till att välja en mer koncentrerad portfölj. Grundtanken är ju att varje bolag du adderar till din portfölj kommer vara sämre än de bolag du redan äger och därigenom sänka din förväntade avkastning. Och om bolaget du adderar är bättre än det du redan äger borde du istället sparka ut det som nu är sämst. Om du bara lägger till bolag hela tiden så blir du snart index. En in, en ut. Frågan är hur många man ska äga? 

Då kommer man förstås till det här konceptet med risk och riskminimering. Diversifiering sägs vara den enda gratislunchen på börsen och jag har inga argument mot detta i sak, men begreppet diversifiering och risk är så mycket annat än enbart antalet aktier man äger i portföljen.

Sista året har jag sett otaliga ”diversifierade” portföljer gå riktigt dåligt trots att portföljen utgjorts av flertalet aktier. Hur kommer det sig? Den gemensamma nämnaren var att alla bolagen hade räntebärande skulder och där bolagen fram tills nyligen var ”förvaltardarlings” med relativt höga värderingar. När räntorna sedan vände upp så började räntekostnaderna äta upp grundverksamhetens lönsamhet. Plötsligt finns inget kassaflöde längre och värderingen på bolaget går fort genom golvet. Dubbelsmäll.

En portfölj med 15 olika bolag där alla har samma finansieringsstruktur och räntekänslighet är inte en diversifierad portfölj, trots att den innehåller hela 15 olika värdepapper. Allting handlar dock inte om just balansräkning, det är bara en av många risker som bolag har. 

På andra sidan myntet kan en portfölj med väsentligt färre innehav innebära en betydligt bättre riskspridning. Jag säger inte att min egen portfölj är något facit men mina 3 noterade innehav delar väldigt lite dynamik, förutom just likviditetsrisken i aktierna eftersom de alla är småbolag. Eftersom jag äger dessa bolag långsiktigt (de är tills vidare bokförda mentalt som onoterade, eviga, innehav) så är det inte en risk som stör eller påverkar mig. Volatilitet kan förstås vara en smula opraktiskt, men för en långsiktig ägare är det inte riktigt en risk på samma sätt som andra operationella faktorer. 

Det finns många sorters risker i bolag, och diversifieringstankar bör innefatta att man tittar på de underliggande riskerna i verksamheterna och jämför dessa mot varandra. Både finansiella och operationella risker. 

Om man kan hitta 3 bolag som säljer till vitt skilda marknader, med olika affärsmodeller, intäkter i olika valutor där alla 3 bolagen är både lönsamma och skuldfria, då har man en bra start. Om man strävat efter att diversifiera bort all risk så hade man också fort diversifierat bort all möjlighet till överavkastning. Det handlar för mig om att med så få innehav som möjligt hitta en så bred riskspridning som möjligt. Mina topp 3 innehav gör mig väldigt trygg i detta. Jag säger inte att just siffran 3 är magisk på något sätt, många tjänar nog väl till att ha fler, det bara råkar vara så att mina topp 3 innehav utgör ca 90 % av min noterade portfölj just nu. 

Till diskussionen bör också adderas att man kring risk generellt bör resonera olika beroende på om de noterade innehaven är ens enda tillgångar eller inte. Om man lever på en utdelningsportfölj så kan det vara sunt att sprida ut sig lite över bolag, marknader och valutor. Om man däremot lever på en lön och investerar de noterade tillgångarna för att växa sin förmögenhet så klarar man av en annan nivå av risk. 

Livet i sig handlar om risk i stort. Om du inte har några undansparade tillgångar så är du beroende av din lön, och då har du inte råd att någon karriärsrisk. Om du däremot har ett skuldfritt boende och ett sparkapital som gör att du klarar dig länge utan lön så har du helt andra möjligheter att utforska arbetslivet och ta andra risker i livet. 

Om man ser på 3 grundpelare som arbete, sparande och familj så vill man ha balans i dessa 3. Att ta hög risk i alla ben samtidigt är knappast att rekommendera. Det handlar om att balansera livets olika riskportföljer. Eftersom jag både har en lön och onoterade tillgångar som genererar positivt kassaflöde samtidigt som jag lever relativt snålt så har jag möjlighet att ta högre risk i min noterade portfölj. Även om hela min noterade portfölj skulle gå ner 100 % så skulle ingenting i min vardag behöva förändras. Det vore förstås förbannat tråkigt och skulle säkerligen framkalla en och annan depression, men jag hade inte behövt flytta, inte byta bil, barnen inte byta skola, osv. Jag tål det.

Glöm inte: som investerare får vi betalt för att ta risk. Allting handlar om att ta rätt risk, rätt för dig. Att känna till riskerna, vara trygg med dem och se till att man helt enkelt får tillräckligt betalt för att bära risk. Kontrollerad risk är vad vi söker. Risk är så mycket mer än hur många olika aktier man äger.