Oväntade lärdomar från Warren Buffett

För ett tag sedan så spontanbokade jag och några vänner en trip till Omaha och Berkshire Hathaways årsstämma nästa år. Tanken var att Charlie skulle fylla 100 vid nyår och att detta kanske skulle bli sista chansen att se de båda tillsammans. Nu blir det ju tyvärr inte möjligt men förhoppningsvis ska det bli en stor upplevelse ändå.

Denna bokning fick mig att ta tag i lite Warren Buffett-litteratur som jag haft väntandes ett tag då jag hade hört väldigt gott om dessa böcker. Sedan innan har jag förstås läst en hel del om Warren, Charlie och Berkshire, t.ex. Snowball, The Warren Buffet Way, Så Blev Warren Buffett Världens Rikaste Person, osv. 

De böckerna jag nu hade kommit till var 5 stycken som jag nu tagit mig igenom sista tiden. Först var det tre böcker av Glen Arnold i serien “The Deals of Warren Buffett”. I serien går Glen Arnold igenom i stort sett samtliga Warrens investeringar från 1941 (innan Berkshire) fram till och med 1998. Just nu finns det tre böcker, och förhoppningsvis kommer det en fjärde. Vol 1: The First $100 million, Vol 2: The Making of a Billionaire, Vol 3: The making of Americas largest company. 

I bokserien går Glen Arnold igenom alla affärer (nåja, alla större affärer) otroligt väl i detalj och plockar fritt från officiell kommunikation, rader ur aktieägarbrev och allmänt lösryckta citat för att få ihop en komplett bild av vad som pågick och hur tankarna gick. Jag är faktiskt väldigt imponerad av arbetet bakom dessa böcker och jag anser att man får en helt annan inblick i Warrens utveckling genom dessa böcker än man fått i de övriga titlarna. Alla dessa 3 böcker får mina starkaste rekommendation och hamnar på hyllan av måsteläsning för en intresserad investerare.

Den fjärde boken jag läste har varit The University of Berkshire Hathaway av Daniel Pecaut och Corey Wrenn. Daniel och Corey har deltagit på över 30 års årsstämmor i Berkshire Hathway och sammanställt sina anteckningar till en bok på 283 sidor. Den är otroligt tacksam att läsa då den är rakt kronologisk och varje kapitel är bara på ett par sidor. Den här boken var också helt fantastiskt och är full av både, lite oväntat, makrospaningar, investeringsfilosofi och Charlies helt otroligt torra men briljanta humor. 5 av 5 !

Den femte boken jag läste var Lawrence Cunningham sammanställning av Berkshire Hathaway olika aktieägarbrev, The Essays of Warren Buffett. Denna bok är inte alls kronologisk utan istället uppdelad i olika teman vilket gör den väldigt lätt att hoppa runt i. 

Istället för några uttömmande recensioner av dessa böcker tänkte jag istället lyfta fram några av lärdomarna och tankarna som uppstått i processen av att ta mig igenom dessa böcker. Flera känner läsaren säkerligen till, men för mig fanns det iallafall ett par saker som överraskade mig lite. 

Buffett är betydligt mer intresserad av makroekonomi än man tror.

Det är relativt uppenbart att hans filosofi är att man ska fokusera på bolagens förutsättningar och inte på makroekonomi. När man läser det han sagt genom åren blir det dock fort uppenbart att han är otroligt påläst inom just makroekonomi och ofta pratar om amerikanska bolags förutsättningar utifrån olika makroekonomiska situationer. USAs skuldsättning i relation till BNP, om man ska investera i USA eller utanför, etc. Framförallt pratas det otroligt mycket om inflation där det huvudsakliga målet med all investering verkar vara att man med all säkerhet ska skydda sig mot inflation. Om man bara kan köpa bolag som kan ge avkastning och höja priserna fortare än inflationen så kommer allting ordna sig.

Gör man affärer med personer man kan lita på så behöver man inte gräva i alla detaljer i räkenskaperna

Det här skrivs det väldigt mycket om i böckerna om Buffett och jag undrar hur mycket av detta som är sant egentligen. Man ser ofta att Buffett har sagt hur han köpte hela bolag till ibland miljardvärderingar utan att någonsin gräva djupare i bokföringen och redovisningen. Det viktiga var att man förstod affären och kunde räkna hem investeringen. Om siffrorna i bokföringen faktiskt stämde eller inte ägnades i stort sett ingen tid utan han satsade istället allt på att bedöma individerna och huruvida de gick att lita på eller ej. 

“We buy management, we can’t supply it”. 

I stort sett inga takeovers var fientliga. Det fanns i stort sett inga situationer när Buffett klev in i ett fint bolag med en dålig ledning och tyckte att städningen var bäst. Istället handlade det mesta om att leta efter bra bolag med bra ledning där man ville ge ledningen handlingsutrymme att fortsätta driva bolaget så som de ville. 

Float, float, float. Blue Chip Stamps var också float. 

En otroligt stor del av framgången (och som det förstås redan skrivits otaliga spaltmeter om) är konceptet med float. I försäkringsrörelser så betalar kunderna försäkringsavgiften när försäkringen tecknas medan försäkringsbeloppen betalas ut först vi eventuella händelser, bilolyckor eller liknande. Man kan se det som att försäkringsbolaget lånar pengar av kunderna för att betala tillbaka senare. Om man då kan driva försäkringsverksamhet med 0 % lönsamhet så kan man ändå vara lönsam genom att investera de lånade pengarna. 

I mycket text och info om Berkshire så framkommer att Warren i många tider drivit försäkringsverksamheten olönsamt med tanken att det är en bra idé. Grundregeln som nämns är att: så länge kostnaden för försäkringsverksamheten är mindre än halva den riskfria avkastningen så är det lönsamt. Säg att man driver försäkringsrörelse med -4 % marginal och sen investerar man de lånade pengarna till 8 % avkastning. Att inte Warren & co gett sig på nordiska försäkringsbolag där man kan ha 10 % i positiv marginal i försäkringsrörelsen och fortfarande investera float är lite av ett mysterium för mig. 

Kompensation och styrning av dotterbolagschefer

Dotterbolagschefernas löner baseras på ROC. De vill att dotterbolagen använder så lite kapital som möjligt så att kapital kan frigöras och flyttas till moderbolaget där de kan återinvesteras till högre årsavkastning. Om man inte möter sitt avkastningskrav på avkastning på kapital (eller annat liknande mått) så sänks bonus/lön. Alltså vill alla chefer köra sina bolag med så lite pengar som möjligt samtidigt som Buffett och Munger på moderbolagsnivå får så mycket pengar som möjligt att investera. Om mer pengar kan investeras i verksamheten till hög avkastning så finns det däremot i stort sett inga begränsningar för hur mycket man får investera. 

De får bonus baserat på lönsamhet men det justeras utifrån hur mycket kapital som sysselsätts av verksamheten. 

Rena optionsprogram där ledning får optioner existerar inte och det är ingenting som Buffett stödjer. Att få uppsida utan nedsida är inte att linjera intressen med aktieägare utan skapar skeva incitament likt ”other peoples money”. 

2000tal. Skifte från saker som delar ut pengar till saker som behöver pengar. 

Vad Buffett och Berkshire investerat i har med tiden skiftats rejält från bolag som är kapitallätta till bolag som är kapitaltunga. En stor del av framgången har handlar om att Buffett hittat bolag som inte kräver särskilt mycket kapital för att drivas så att vinsten som genereras hela tiden kan frigöras och skickas till Omaha för honom att investera vidare. I takt med att bolaget blivit allt större så har mängden cash som genereras istället blivit ett problem då mängden likvider blir svåra att sysselsätta med meningsfull avkastning. Därför har bolaget de senast 10-15 åren skiftat mycket fokus in i branscher där enorma mängder kapital kan användas. Enorma energi och infrastrukturprojekt som behöver hundratals miljarder, fortfarande förstås till ett sunt avkastningskrav. 

Berkshire har aldrig slutat utvecklats

BH har verkligen blivit ett nytt år varje årtionde. 60-talet var krisen i BH där allt började. 

70-talet handlade om takeovers, första försäkringsbolaget i National Indemnity och rätt så aggressiva investeringar rent generellt. 

80-talet med Nebraska Furniture Mart och Scott Fetzer. Här blir bolaget ett konglomerat på riktigt. Bolagen körs hårt, alla ledningar mäts på hur mycket kapital de sysselsätter och får bonusar om de lyckas frigöra pengar till Omaha. 90-talet med Coca-Cola, Gilette, Wells Fargo. 00/10-talet när man börjar leta efter bolag där man kan stoppa in pengar istället för att ta ut pengar. BNSF, Mid-American Energy, ISCAR, osv. 

Resan är verkligen från kapitallätta investeringar till medvetet kapitaltunga investeringar. Infrastruktur, energi, återförsäkring. Det är ju inte det sexigaste som finns men det är de enda branscher där de kan använda stora mängder pengar. Att investera deras mängd pengar är på riktigt en utmaning, vilket syns.

Att vara störst är bäst

Berkshire har hela tiden letat efter var de kan hitta sin edge, och den riktigt stora edge som de sitter på idag handlar om att de helt enkelt är störst. De är de enda som är stora nog att försäkra vissa naturkatastrofer, hela delstater, länder, återförsäkra stora försäkringsbolag, etc. Genom att vara de enda som är stora nog kan de skapa sin egen marknad med sin egen prissättning. 

Att bara vara störst är en härlig konkurrensfördel.

Låt inte vd/ledning sätta priserna helt själva. 

Ledningen är ofta alldeles för rädda för att höja priserna då det är rädda för att förlora affärsvolymen. En ägare som inte har direkt kundkontakt kan oftare se saker mer rationellt och göra rätt tradeoffs.

Skatteregler är en stor del av framgången

Jag tror att det här är en av de absolut viktigaste nycklarna att förstå bakom Buffett och Berkshires framgång genom åren. Warren har otroligt mycket att tacka Amerikansk skattelagstiftning.

Ofta handlade ursprungen till förvärven om att grundarna/ägarna började bli till åren och började fundera på hur barnen skulle kunna ta över verksamheten och driva den vidare. Om bolagen skulle ärvas så skulle detta utlösa arvsskatt som kan vara helt omöjliga att betala pga de höga beloppen. Barnen skulle då behöva sälja en del av bolaget för att få loss tillräckligt med pengar bara för att betala arvsskatt. Detta skulle göra att de inte längre hade full kontroll över bolaget.

Om de istället kunde sälja till Berkshire, som i sin tur lovade att aldrig någonsin sälja bolaget vidare, så hade bolagets framtid tryggats. De kunde istället få betalt i Berkshire-aktier och på så sätt få ett mer diversifierat samtidigt som kontrollen över bolaget behölls. Dessutom kunde mindre delar av tillgångarna i Berkshire säljas för att betala skatt utan att det påverkade kontrollen över bolaget. 

Relativt simpelt, men det hela bygger förstås på att Warren går att lita på till 100 %. 

Genom att det är allmänt känt att Warren Buffett är en man av sitt ord som aldrig någonsin kan tänka sig att sälja så fick han möjligheten att köpa bolag som ingen annan gavs möjligheten till. Bara genom att vara Warren Buffett så skapades möjligheter.

”Lose a shred of reputation for the firm and I will be ruthless”. Det är inte så svårt att förstå varför Warren är så mån om sitt rykte. Ryktet är värt miljarder.