En av de absolut viktigaste kompetenser man kan ha i livet och som investerare är insikten om när det är dags att ge upp. De flesta borde faktiskt ge upp oftare och tidigare. Annie Dukes senaste bok Quit är helt tillägnad detta tema. Som kontrast till alla böcker om ”Grit”, dvs förmågan att bita ihop och kämpa vidare, så ville Annie förklara varför att härda ut inte alltid är rätt väg att gå.
Mänskligheten romantiserar de som krossat alla hinder och gjort det omöjliga trots till synes dåliga odds, men det man glömmer bort är alla som stångat huvudet blodigt utan att någonsin få skörda frukterna av sin heroiska insats. Lyfter man på blicken så är nyckeln till väldigt många framgångar ren tur där de trots ett negativt förväntat utfall har klarat sig på stolpe in.
Negativt väntevärde (expected value) + grit = katastrof
Klättringen mot Mt Everest är full av döda människor som hade så mycket kämpaglöd att de helt enkelt kämpade ihjäl sig, helt i onödan. Personerna som gav upp på vägen och klarade sig ner igen finns det däremot inga böcker skrivna om, trots att de fattade ett alldeles utmärkt beslut att ge upp. Antingen för att testa igen en annan dag eller helt enkelt göra något annat av sitt liv.
Ett av de grundläggande problemen med Grit vs Quit är att människor helt enkelt drar fel slutsatser när de väl ger upp. Om man ger upp en satsning så är det som att erkänna för sig själv att det var ett misstag att starta från början. Genom att fortsätta kämpa på så vägrar man att acceptera misstaget och man kan fortfarande lyckas. Detta är förstås en stor tankevurpa där det förväntade utfallet (väntevärdet) kan ha förändrats under resans gång. Det kan ha varit fullt rationellt att starta och det kan vara precis lika rationellt att sluta, och besluten kan vara helt orelaterade!
Annie Duke är ett f.d. pokerproffs och har även en PhD i kognitiv psykologi. Det är inte överraskande att hon förklarar saker i expected value, bet size, “when to fold”, osv. Till saken hör ju att poker handlar om att fatta rationella beslut under osäkerhet. Det är exakt vad börsen också går ut på, och vad livet går ut på. Vi kommer alltid ha osäkerheter runt oss och att fatta bra beslut handlar om att hantera pusselbitarna som saknas.
När det kommer till frågan om varför man egentligen borde ge upp ibland så handlar det förstås om att vi måste fråga oss vad alternativkostnaden egentligen är. När vi kämpar mot ett mål så måste vi lära oss att utvärdera vad det är vi går miste om när vi borrar ner oss allt djupare. Vad skulle vi kunna gjort istället?
Boken handlar alltså om att lära sig ställa rätt frågor för att kunna fatta ett rationellt beslut om när det är dags att sluta och byta kurs. Oavsett om det handlar om att byta jobb, en skilsmässa, ge upp idrottskarriären eller liknande. Vi måste lära oss att ställa upp scenarion och räkna ”expected value”, eller väntevärde, på de olika möjligheterna. Det hela kan låta väldigt teoretiskt och matematiskt men när Duke får möjligheten att förklara det för läsaren känns det direkt relaterbart.
Oavsett om grundteorin baseras på loss aversion, sunk cost fallacy eller någon annan mental fälla så lyckas Annie Duke få ihop det hela på ett sätt som är fullständigt, begripligt, fullt av aha-upplevelser och framförallt relevant.
Jag vill påstå att det idag inte finns någon som är så bra på att förklara dessa koncept på ett enkelt sätt som Annie Duke. Hon drar lärdomar från Kahneman, Taleb, Thaler och alla de andra stora men får ändå ihop det hela med ett språk och med liknelser som i stort sett alla kan relatera till.
Precis som Thinking in Bets är också Quit en helt fantastisk bok. 5/5
Det citatet ur boken som jag allra tydligast tog med mig var att ”rätt tillfälle att ge upp kommer alltid kännas som för tidigt”.
Appendix: Apor och piedestaler
X Development, ett bolag inom Google som tidigare var känt som Google X, är känt för att vara bra på att ge upp. Deras vd och grundare, Astro Teller, har lanserat ett absurt men likväl genialt koncept för att kunna så fort som möjligt lägga ner saker som inte bär frukt.
Grundtesen med X och deras “Moonshot Factory” är att de ska utveckla saker som har möjligheten att förbättra någonting med 10x. Alltså små inkrementella förbättringar av befintlig teknologi är inte intressant, det ska vara något helt revolutionerande. Men det ska också vara någonting som kan förväntas nå marknad inom 5-10 år. Tanken är att om det kan förväntas nå marknad inom t.ex. 3 år så är det sannolikt redan någon som jobbar på det och som därför har bättre förutsättningar att komma i mål med en bra produkt före.
Konceptet de använder kallar de för Apor och piedestaler. Föreställ dig att det du ska skapa en apa som jonglerar med brinnande käglor medan den står på en piedestal. Ganska absurt, absolut, men det visar sig vara en väldigt bra analogi inför problemställningar och hur vi kan lära oss att ge upp i rätt tid. Framförallt om hur vi kan kategorisera komplexa moment från simpla och börja i rätt ände.
Alla produkter, projekt och företagsidéer innehåller flera steg av olika komplexitet och osäkerhet. Piedestaler har funnits i årtusenden och är knappast en komplexitet, “we’ve got it pretty figured out”. Jonglerande apor däremot är knappast vanligt förekommande. Frågan man ska ställa sig är då var någonstans vi ska börja när vi tar oss an den här utmaningen?
Det som är vanligt är att motivationen och inspirationen flödar i början och man sätter igång omedelbart och bygger den snyggaste piedestalen. Den är stadig, den ser ut som ett konstverk och den är…perfekt. Man visar upp den för omgivningen och hävdar stolt att projektet minsann är 50 % klart! Det hela är förstås ett självbedrägeri av enorma proportioner. Egentligen har vi inte nått något som helst framsteg eftersom det enda vi har gjort är någonting som vi redan visste att vi skulle klara av. Framförallt har vi inte eliminerat någon som helst risk och ingen komplexitet.
Om något så har vi ökat fallhöjden för projektet. Vi har investerat pengar och skapat risk för sunk cost fallacy men sparat det svåraste till sist. Det finns en stor risk att vi stöter på enorm patrull med att träna apan för att sedan fortsätta i all evighet pga att vi minsann redan byggt piedestalen.
Rätt väg att gå är självklart baklänges, d.v.s. att börja med det absolut svåraste momentet som innefattar mest risk. Det momentet som man inte är helt säker på att man klarar av att genomföra. Om vi lyckas med det svåraste så kommer vi klara av det lättaste. Och om vi inte lyckas så finns det ju ändå ingen poäng att göra de lättaste sakerna. Billigare, bättre, mindre risk för fel beslut.
Målsättningen borde vara att vi ska ge upp så fort som möjligt. Alltså vi ska sträva efter att komma till den kritiska punkten så tidigt som möjligt, så vi inte investerar tid och energi i onödan.