Alf Riple

Snåljåpens Lördagsintervju: Alf Riple

Nyligen så publicerade jag en kort recension om Alf Riples bok Lögn, Förbannad Lögn och Prognoser. Det är en av de absolut bästa böcker jag läst och jag gillar verkligen hur no-bullshit den är. Alf reder helt sakligt ut de olika tillkortakommandena som finansmarknaden har och de misstag som vi människor som agerar på marknaden gör.

Boken fick mig också mer intresserad av personen Alf Riple. Jag visste inte vem Alf Riple var mer än att jag sett hans twitter-konto någon gång i förbifarten, det var allt! Därför tänkte jag att Alf skulle vara ett perfekt offer för Snåljåpens Lördagsintervju.

Vem är egentligen Alf Riple?
Bra fråga, det undrar jag ofta också. Just idag är jag en semesterfirande tvåbarnspappa som njuter av att umgås med familjen. På skidor eller mountainbike är jag en dödsföraktande kamikazepilot. Som investerare är metodisk, eftertänksam och riskavert. Ett typiskt karaktärsdrag är att jag nästan aldrig ”bara gör” saker, sättet jag gör saker på har nästan alltid en förankring i teori. Där andra bara går ut och tar en löprunda, har jag läst en handfull böcker om löpning och har ett visst mål med nästan varenda träning. Jag blir aldrig mätt på kunskaper. Under det senaste året har jag med växlande framgång försökt lära mig kvantfysik, evolutionsteori och polska. Bland annat.

Vad jobbar du med till vardags?
Jag jobbar på en firma som heter Västra Hamnen Corporate Finance (VHCF). Firman jobbar huvudsakligen med företagstransaktioner, bland annat har vi hjälpt ett antal företag till börsen de senaste åren. Personligen har jag dock en lite speciell roll. Det mesta av min tid jobbar jag som konsult åt företagsgruppen Midroc som äger en del i VHCF. Jag hjälper till med förvaltningen av en tillgångsportfölj på runt en halv miljard kronor och jag deltar i diskussioner kring gruppens likviditet och kapitalstruktur bland annat.

Kan du berätta lite om den här tillgångsportföljen. Vad innehåller den och vad är din aktiva roll där?
Vi har kommit fram till en tillgångsallokering som både tillgodoser behovet att kunna få loss likviditet snabbt samtidigt som målet är att månadsavkastningen alltid ska vara positiv. Därmed är det egentligen bara företagsobligationer som gäller. Aktier svänger för mycket och bortsett från storbolagen är det svårt att sälja stora volymer på kort tid. Preferensaktier är alldeles för illikvida. Stats- och bostadsobligationer och ger knappt någon avkastning alls. Därmed har vi landat på en portfölj av företagsobligationer med en klar tilt mot high yield och geografisk fokus på Norden.

Hur ser din bakgrund ut?
Född och uppvuxen i Norge där jag tog min civilekonomutbildning och fick mina första yrkesaktiva år på Finansdepartementet. Det var en spännande tid där jag fick vara med och utveckla placeringsriktlinjerna för den norska oljeförmögenheten. Senare blev jag makro- och ränteanalytiker på handlargolvet på Nordea i Köpenhamn, därnäst Danske Bank i Köpenhamn och slutligen Nordea i Stockholm. Sedan hoppade jag över i en mäklarroll på Nordea där jag i ökande grad fokuserade på företagsobligationer. Det var lite galet att börja som mäklare precis en månad innan Lehman-kraschen men det är sådant som ger ovärderliga erfarenheter. Mäklarjobbet tog jag sedan med mig till Nordea i Malmö och det var därifrån jag rekryterades till VHCF.

Vad var det som skapade ditt intresse för aktier?
I min yrkesroll har jag varit mer fokuserad på obligationer än på aktier och jag känner mig fortfarande som lite av en outsider när jag färdas bland aktieproffs. Jag kittlas nästan alltid av chansen att få lära mig något nytt och det var nog detta jag kände när kollegor på marknaden diskuterade aktier med djup passion. Eller ska jag säga djupa depressioner, för det var i baissen efter millenniumskiftet att jag tog mina första stapplande steg på aktiemarknaden. Jag hade nog också några tankar om att det skulle gå att tjäna pengar på att komma in efter en sådan spektakulär krasch. Men det visade sig att jag var ett par år för tidigt in för att pricka botten. Nu ser jag emellertid fördelar både med att ha debuterat i en nedgångsfas och att ha rötter i räntemarknaden. Jag går till aktiemarknaden med respekt och ödmjukhet och är där för att lära och för att skörda en långsiktig avkastning, inte för att göra en massa snabba klipp.

Vad är det som gjort dig mer fokuserad på obligationer än aktier, är det en slump eller ett medvetet val?
Jag kanske inte skulle kalla det slump men det är väl en naturlig följd av att jag valde en särskild fördjupning i nationalekonomi under utbildningen. När jag började på Finansdepartementet var det huvudsakligen makro- och penningpolitik jag fick jobba med under de första åren. Därmed var det också till en roll som makro- och ränteanalytiker jag blev rekryterad när jag kom till bankvärlden. Jag tycker fortfarande att obligationer är något av det mest fascinerande som mänskligheten har uppfunnit.

Obligationer är ju en väldigt stor, liten, värld. Få inblandade med enorma summor. Vad skulle du säga är det roligaste med att jobba med just obligationer?
Det allra roligaste tycker jag är att räkna på vad de olika priserna gör för implicita påståenden om den värld vi lever i. Man kan stoppa en massa obligationer i en kvantmodell och på så sätt krama ut vilka implicita antaganden som marknaden gör om allt ifrån framtida inflation, framtida Riksbanksbeslut, relativa konkurssannolikheter mellan bolag till under vilken tidsperiod en låntagare har högst sannolikhet att ställa in betalningarna. Jag liknar det vid att stoppa frukt i en centrifug och få ut den raffinerade produkten, ren juice. Gillar man inte juicen så finns det någon obligation att handla.

Om du fick sammanfatta din investeringsfilosofi på max 3 meningar, hur skulle det låta?
1) Hur påläst du än är kommer det alltid finnas viktiga fakta om dina placeringar som du inte har vetskap om.
2) Sprid riskerna så mycket att ett enskilt kurshaveri inte utlöser någon emotionell reaktion, låt det kyliga intellektet behålla kommandot.
3) Greenblatts gyllene regel, eller varianter på denna, är inte alls någon dum strategi.

En naturlig följdfråga blir förstås: när har du spridit dina risker tillräckligt för att kunna bli rationell? Hur många aktier tror du är optimalt utifrån ditt sätt att se på det?
Ja och nej. Ja, jag har spridit tillräckligt, kanske till och med för mycket. Och nej, hundra procent rationell kommer jag aldrig att bli. Men jag har väl runt 25-30 olika innehav med ganska jämnstor allokering. Det betyder att när den dagen kommer då ett av innehaven rasar med 20-30 procent då känner jag inte omedelbart någon revanschlust som får mig att köpa för att ”snitta ner mig”. Jag säljer inte hellre i panik. Jag försöker titta i lugn och ro vad som har hänt och kan köpa, sälja eller göra inget, beroende på hur jag bedömer omständigheterna.

Vad är det som fått dig att landa på 25-30? Är det ett aktivt beslut eller skulle det lika gärna kunna vara 15-20?
Nej det har nog egentligen bara blivit så. En sorts kompromiss mellan hur många bolag jag har lockats av och hur många jag kan hålla koll på.

Kan du utveckla vad det är i Joel Greenblatt’s resonemang och strategier som du gillar?
Hans gyllene regel säger att du ska köpa bra bolag när de erbjuds billigt och det kan väl de flesta skriva under på. Med billigt menar han låga vinstmultiplar vilket tangerar traditionell value investing. Men det räcker inte som urvalskriterium, köper du bara billigt kan du lätt hamna i det som kallas value traps, dvs. bolag som är billiga av en anledning. Men om du samtidigt tillämpar hans kriterium för vad som utgör bra bolag, nämligen hög intern avkastning på det kapital som bolaget förvaltar, får du en mycket kraftfullt urvalsmetod. Det senare hjälper dig att hitta bolag med bra tillväxtmöjligheter vilket kan rättfärdiga en hög värdering. I bästa fall skulle du kunna hitta tillväxtbolag med value-värdering och det är väl den heliga gralen, inte sant? Jag tillämpar inte hans metod bokstavligt men tänker enligt samma principer.
Ytterligare en sak jag gillar är att genom att screena bolag plockar man bort lite av den mänskliga faktorn, vår svaghet för alla möjliga case och berättelser som ofta har något översett litet villkor som får det att snubbla. Genom maskinell screening kan du tröska genom flera hundratals bolag och ända upp med ett tiotal som du sedan kan undersöka mer kvalitativt. Det är mycket tidseffektivt och hjälper att identifiera aktierna som ingen annan tittar på.

Vill du ge några exempel på vad du själv äger för aktier?
Genom att screena har jag hittat bolag som jag själv knappast hade hört om men som jag fastnat för när jag läst på. Det är många bolag som på ytan är rätt så tråkiga: Brødrene Hartmann från Danmark som gör äggkartonger, H+H International (DK, lättbetong), Olvi (FI, bryggeri), Borregaard (NO, biokemi) samt mindre svenska industribolag som Nolato, Beijer Alma, Concentric, Gränges och Duni.

Finns det någon röd tråd i bolag du gillar eller det enbart siffrorna som får tala?
Siffrorna är viktigast, helt klart. Men som du ser har jag lättast att hitta kapen bland de lite mindre bolagen. Detaljhandel är ju lite i hundhuset enligt marknaden så där är jag försiktig. Jag gillar bank och försäkring på sektornivå men har svårt att skilja de bättre bolagen från de sämre. Biotech, annan teknik samt prospektering efter råvaror, sådant som ska bli lönsamt i framtiden men förlorar pengar idag, kommer naturligt nog aldrig upp i mina screens och det är jag helt OK med.

Många av dina innehav är utländska. Hur tänker du där? Är du helt likgiltig inför vart du investerar eller är det ett medvetet beslut?
Jag anser Norden som mitt universum och har ungefär hälften i Sverige och hälften i de övriga nordiska länderna. Denna fördelning är inget jag har beslutat om utan det har bara blivit så längsmed vägen. Men det är kanske naturligt eftersom det liknar de relativa marknadsstorlekarna inom Norden. Jag tycker att Norden tillsammans utgör en bra marknad för mig eftersom det är nära nog till att bolagen blir lätta att följa, bland annat för att det matchar det universum som bankernas analysavdelningar täcker. Samtidigt ger Norden tillsammans en mycket bra sektorspridning då länderna utgör komplement till varandra.

Hur skulle du ranka din egen förmåga. Ser du dig själv som en duktig investerare eller vad är din självbild?
Jag tycker att mina resultat har varit bra. Samtidigt är jag mycket medveten om att alla vi som sysslar med investeringar, som en form av undermedveten, psykologisk självbevarelse, har en tendens att minnas våra prestationer som bättre än de faktisk var. Tittar man tillbaka på de faktiska resultaten så blir man lite mer ödmjuk. Så det gör jag ibland, särskilt efter lite större framgångar. Då går jag tillbaka och hittar lite pinsam historik för att nyktra till och inte bli för självbelåten. Jag tror de mest spektakulära misstagen har begåtts av folk som låtit självbilden växa långt förbi den faktiska förmågan.

Vilka skulle du säga har haft de största influenserna på ditt sätt att se på börsen?
Jag tror mycket av mina tankegångar kommer från de böcker jag har läst under den tid jag intresserat mig för marknaden. Det blir många namn men de viktigaste är kanske Nassim Taleb och Benoit Mandelbrot, samt Kahneman & Tversky, Richard Thaler och resten av pionjärerna inom behavioural finance. Samtidigt har jag inspirerats mycket av författare inom rena psykologiska eller psykosociala ämnesområden, till exempel James Surowiecki och Philip Tetlock. Den sist nämndes bok “Superforecasting” är något av det smartaste och mest relevanta jag läst när det gäller att fatta beslut i en miljö av osäkerhet.

2013 så skrev du boken Lögn, förbannad lögn & prognoser. I havet av all oändlig finanslitteratur som finns, vad var det du kände att du ville bidra med?
Jag hade samlat på mig ganska mycket kunskap genom att läsa allt jag kom över av faktaböcker inom behavioural finance. Efterhand började jag hålla lite kurser och föredrag i olika sammanhang och jag insåg att nästan ingen av de investerare jag träffade, vare sig professionella portföljförvaltare eller privatpersoner, kände till detta nya ämnesområde. Och det är inte så konstigt, de av oss som har läst finansiell ekonomi på en högskola har proppats fulla med matematiska modeller för hur vi mäter risk till exempel. Men ingen har någonsin berättat för oss att den största risken är oss själva, att vi kommer göra en massa dumma, förutsägbara felbeslut. Som det dessutom går undvika om man lär sig vilka de förutsägbara felen är. Det var väl detta jag såg som min utmaning, att försöka bidra till att fylla detta kunskapsgap på något sätt.

Hur tänkte du kring språkvalet med att skriva en finansbok på svenska, trots en relativt liten marknad?
Det är faktiskt första gång jag får den frågan. De flesta brukar fråga varför jag inte skrev på norska som är mitt modersmål… Men norskan var ganska lätt att välja bort, den marknaden är ännu mindre och i Norge finns inte det samma breda aktieintresse bland befolkningen som vi ser i Sverige. Anledningen var nog ganska enkel: När jag var ute och föreläste och träffade folk så var det jättemånga som ville lära sig mera och bad mig rekommendera en bra bok. Då svarade jag genom att lista 5-10 boktitlar, samtliga på engelska. “Nej, jag vill ha EN bok och den ska vara på svenska!” var den typiska kommentaren. Och eftersom den bok som efterfrågades inte fanns så bestämda jag mig till slut för att skriva den.

I boken fick man kanske bilden av att du är en lite skeptisk surgubbe som inte tycker människor är lämpade att pyssla med aktier. Känner du igen dig i det?
Skeptisk, ja… jag tror jag ska ha något skeptiskt som gravskrift, det vore passande. “Här vilar Alf Riple. Påstås det.” Något sådant. Jag ser skepticism som ett hedersmärke och något att sträva efter. För mig handlar det om att inte ge sig förrän man hittar sanning och att inte acceptera något som sanning utan att undersöka ordentligt.

Trots surgubben så rör du vid någonting väldigt intressant i din skepticism. Är människor verkligen lämpade att pyssla med aktier?
Från naturen, nej. Vår hjärna och alla våra tanke- och känslomönster är genom evolutionen finslipade för en tillvaro i stenåldern. Att pyssla med aktier kräver ofta att vi tar tag i oss själva och gör sådant som stenåldershjärnan tycker “känns” fel. Som att ta en stop-loss, till exempel. Men problemet är detta: Aktier är en bra uppfinning och de är här för att stanna. Så vem ska ta hand om dem? Människan är nog tyvärr den bäst lämpade av de djurarter som finns att tillgå. Och lyckligtvis har människan en enorm kapacitet att ta till sig nya kunskaper och dra nytta av egna och andras erfarenheter. Det är där jag har försökt bidra lite grand. Att förmedla idén att det inte räcker att lära sig allt och lite till om de bolag man har investerat i. Vill man som investerare säkra sig ett bra resultat behöver man minst lika mycket kunskap om hur ens eget, mänskliga huvud fungerar.

4 thoughts on “Snåljåpens Lördagsintervju: Alf Riple

Leave a Reply