Category Archives: aktier och ekonomi

Hjälp, jag har blivit en gubbe!

Sista tiden har det inte funnits massvis med tid över direkt. Uppepå Corona-situationen, som drabbat mina företag rejält, men på lite olika sätt, har jag redan varit lite under isen med lite fler saker än jag klarat av att hantera. Det betyder att bloggen blivit lidande.

I sig är detta inget konstigt, bloggande är absolut ingen prioritering för mig, men samtidigt saknar jag de där tillfällena när jag får sitta ner för mig själv en stund och skriva av mina tankar. Sedan sist har jag faktiskt börjat skriva ner väldigt mycket mer men i fysisk form. Jag har börjat med en anteckningsbok jag har med mig varje dag där jag försöker att varje dag skriva 4-5 rader rent allmänt, högt och lågt. Det är ingen regelrätt dagbok utan mer minnesanteckningar med små korta reflektioner kring mina tankar för dagen.

Det började egentligen med att jag läste The Bullet Journal Method och Digital Minimalism samtidigt och därigenom kom fram till att jag vill lägga ifrån mig mina digitala verktyg oftare för att kunna “tänka mer klart”. Att sitta en stund med bara anteckningsboken utan någon digital distraktion har fått mina tankar klarare och reflektionerna djupare, någonting jag gillar.

Den sista veckan har det blivit många rader skrivna om börsen och ekonomins mående som helhet. När vi ser börsen gå limit up ena dagen och limit down andra dagen, och sen upp igen, så är det rätt uppenbart att man blir intresserad av att titta närmre.

Börsen har kommit ner rejält i år, och inga bolag har varit direkt förskonade. Jag är fullt öppen med att jag aldrig i mitt liv tidigare förlorat så mycket pengar. Trots att jag lyckades sälja ganska mycket av portföljen ganska tidigt så har de innehaven jag valt att ha kvar gått ner mer än börsen, så effekten av att vara lite likvid har inte blivit sådär fantastisk ändå. Tyvärr.

I den här kråksången finns förstås något positivt. Börsen är ner så mycket så att det går att hitta fina tillväxtbolag till under EV/EBITDA 10. Vissa ner mot 5, och det vill jag inte minnas att jag varit med om tidigare på det här sättet.

Den stora vågen av svenska privatinvesterare har kommit till de sista 10 åren, med tonvikt på de senaste 5. De som var tidiga på bollen efter finanskrisen har gjort rejäla pengar och fått en fantastisk avkastning, typ oberoende av vad man valt att investera i.

Det är i tiden efter krascher som förmögenheter skapas, och jag tror vi kan befinna oss någonstans i en sån möjlighet just nu. Absolut finns det möjligheter att vi ser fortsatta restriktioner, om än mildare med tiden, men att de kommer hålla i sig en väldigt lång tid och att vi därigenom får en lågkonjunktur. Det här är förstås svårt att spekulera i och också svårt att förhålla sig till.

När man nu kan hitta large cap-bolag till 8-9 % direktavkastning samtidigt som vi har räntor kvar runt nollan så har large cap ändrats till mer intressanta jaktmarker än det varit på många år, någonting som också tilltalar mig numera.

I takt med att jag engagerat mig mer och mer i onoterade verksamheter så har jag kommit längre och längre bort ifrån börsen, vilket får mig att titta på tråkigare och tråkigare bolag samt tillämpa en längre och längre investeringshorisont. Jag har liksom inte tid med “ett till jobb” som det faktiskt är att vara aktiv småbolagsinvesterare.

Som sagt så har alla aktier kommit ner, och när vi väl får bukt med rädslan så funderar jag kring vilka sektorer och vilka bolag som kommer lyfta först. Erfarenhetsmässigt säger min magkänsla att det är stora bolag till låg risk som får kapitalinflöde först när det vänder där riskviljan i småbolagen snarare kommer senare i börscykeln. Frågan är däremot hur det ser ut ifall nedgången blir kortvarig. Kommer riskviljan finnas kvar i närminnet och därför återkomma fort? Jag vet inte riktigt. hade vi haft en mer utdragen nedgång hade ag haft en tydligare åsikt.

Däremot tror jag inte vi får någon superrekyl upp där hela börsnedgången ska återhämtas under 2020. Jag tror snarare att vi kommer få det Katsenelson kallar för Sideways Market under ett år eller två där vi inte riktigt får någon börsriktning eftersom jag tror Corona kommer gäcka lite i bakgrunden, inte dominera samtalet men aldrig heller riktigt försvinna. Därför gissar jag att vi inte kommer vi få monsterrallyn på samma sätt som vi fått tidigare.

Vart jag vill komma med allt det här svamlet vet jag inte riktigt, mer än att jag just nu är nettoköpare i tråkiga large cap-aktier med en ägandehorisont på 5-10 år. Det har jag inte varit på 15 år…

Mvh,
Snåljåpen

Black Edge – Hur man kommer undan med insiderhandel

Idag är det cyber monday och som av en händelse så ger Adlibris 100 kr i presentkort till alla som handlar över 500 kr och Bokus ger 10 % rabatt på alla köp. Så vad passar bättre än ett boktips?

Black Edge är en extremt välresearchad bok som enligt författaren tog 3 år på heltid att färdigställa. Kortfattat är det en bok om Steve Cohen och SAC Capital. När jag läste Talebs Skin in the Game så slog det mig att om man läser den baklänges är det en perfekt how-to-guide till rikedom på oetisk väg. Kanske är det här egentligen en how-to-bok om hur man kommer undan med insiderhandel. Man får lära sig allt om att kommunicera i kodord, inte använda mejl, förvara information på externa hårddiskar som man senare borrar hål i, separerar i 4 delar och dumpar i strategiskt utvalda sopbilar mitt i natten… 

Jag började främst läsa boken då jag fick höra att den är grundstoryn som Billions är baserad på, och mycket riktigt är det mycket som stämmer överens även om Billions förstås är fiction. En untouchable fondförvaltare med “more money than god” och med åklagare som skiter i det mesta utom att just sätta dit denna förvaltare för just insiderhandel. 

Boken är skriven helt utan Cohens inblandning, vilket man rätt omedelbart inser varför. Det är ingen smickrande porträttering. Perspektivet är mest utifrån de som jagar Cohen men man får även ganska mycket inblickar i Cohens liv längs vägen, sannolikt genom att han skaffat sig sinnessjukt mycket fiender längs vägen som alla säkerligen gärna kastar honom under bussen. Hans före detta business partner hamnade i finkan. Hans exfru stämde honom flera gånger. Osv. En liten anekdot som spär på Cohens personporträtt är hur han tog kampen mot sin exfru angående “några futtiga miljoner dollar” år efter år och vägrade betala henne detta när han själv var en av världens absolut rikaste. Han kunde köpa flertalet Picasso-tavlor för 100 miljoner USD men vägrade förlika med sin exfru. Småaktigt eller principfast? Oavsett tycker jag det är en intressant pusselbit i att förstå vem Steve Cohen är. 

Så som historien porträtterad så var Cohen och SAC en av de tidiga hedgefondaktörerna som lyckades skapa sitt alfa genom att vara snabbast. I en tid där alla var långförvaltare fanns det ett hål för de tradingtunga aktörerna. De blev så stora så de började ställa krav på mäklarna att ge all info till SAC först, vilket bankerna gjorde för att få behålla deras business. Storleken och makten därigenom skapade sin egen edge. 

I takt med att kapitalet växte och hedgefondbranschen blev överfull blev det allt svårare att hitta edge, något som fick Cohen att leta sig ut mot gråzonen. 

För de som inte känner till begreppet black edge så har man tydligen (detta visste jag inte innan att det fanns begrepp på) kategoriserat edge, eller i detta fall informationsedge, i flera nivåer:

  • White Edge – Information som är vitt och brett tillgänglig men där man egen kommer ifrån att man tolkar den bättre än andra. 
  • Gray Edge – Information som inte nödvändigtvis är insiderklassad men som inte är tillgänglig för allmänheten.
  • Black Edge – Insiderinformation, starkt kurspåverkande, där endast ett fåtal personer i bolaget har tillgång.  

Det finns en hel del detaljerade storys av specifika händelser där den största är den s.k. ”Elan-traden”. Elan Plc var ett binärt biotech-case där Cohen var lång över en miljard USD för att sista veckan innan studien skulle presenteras sälja allt, korta skiten ur aktien och tjäna storkovan. Studien presenterades som en superflopp förstås och ingen förstod hur i helvete Cohen lyckades tjäna pengar när hela världen visste att ha var lång som en stång. 

Detta är en stor del av vad boken handlar om så jag vill inte spoila bakgrunden, läs boken istället.

En ögonöppnare för mig var hela den bransch av ”information brokers” som verkar finnas. Egentligen bara firmor som hyr in non-executives från stora firmor och hyr ut deras tid till hedgefonder för att de ska få ”bättre förståelse för branschen”. I grunden verkar det vara uppenbart att hedgefonderna vill åt insiderinformation vilket de också ofta lyckas med. Personerna från bolagen är nog ibland medvetna vad de delar med sig av och ibland inte, men att de blir erbjudna 4-5000kr/h för att bara berätta om bolaget kanske borde få varningsflaggorna att hissas?

Boken är extremt väl researchad och täcker många perspektiv även om alla är överens om att framställa Cohen som uppenbart smutsig, medvetet eller omedvetet. Man får följa Cohens egna män, SEC, FBI, DOJ och massvis med inblandade. Det är tidvis rätt jobbigt att hålla ordning på karaktärerna och har man inte bra koll på systemet för ”rättvisa” i USA blir det ännu tyngre (som det blev för mig, jag har inte nämnvärd koll på vad som skiljer de olika myndigheternas rättigheter från varandra osv). Man får ändå genom boken ganska bra inblick i hur svårt det kan vara för myndigheter att bekämpa den här typen av brott eftersom det, contrary to popular belief, verkar vara väldigt svårt att få rättigheter att göra telefonavlyssningar och liknande. Som jag förstår det (i USA då) så behöver de kunna bevisa att bakgrunden till insiderhandel sker över en väldigt specifik telefonlina för att få avlyssna just den. I Cohens fall blev det svårt om de skulle avlyssna hans telefon på kontoret, den i hans hem, något av hans sommarhem, etc.? Stökigt värre.

Något jag tyckte var intressant var hur all “law enforcement” verkade så otroligt ointresserade av exakt alla utom Cohen. Det spelade ingen roll hur smutsiga undersåtarna var och lätt det skulle vara att sätta dit dem för insiderhandel, allt man ville var att komma åt Cohen. Det erbjöds deals med kortare straff till höger och vänster så länge man kunde hjälpa till att nå Cohen. 

Ett annat uppvaknande för mig var hur bonusmodellen har lockat många lycksökare långt ut på skalan över vad som är etiskt korrekt. SAC var uppdelat i massor med “mindre” portföljer där den ansvarige förvaltaren fick ett visst antal procent av avkastningen som portföljen avkastade. Denna bonus fick han sedan fördela i teamet utefter egen vilja. Detta ledde förstås till väldigt stor bonusbelopp vilket också gjorde att folk letade sig in i SAC med det uppenbara syftet att “bara lyckas en gång”. Alla var väl medvetna om att en bra affär räckte, så länge den var tillräckligt bra och tillräckligt stor. För att lyckas med detta så tog man till i stort sett vilka medel som helst.

Det finns en del böcker där man häpnar, stannar upp och tänker för sig själv: När, så här kan det väl ändå inte funka? Det här är en av de böckerna. Boken får en väldigt stark 4 av 5.

Glöm inte att duscha efter du läst boken, eller åtminstone tvätta händerna, så inte smutsen fastnar på dig också.

3 lärdomar av att driva företag

Att driva företag är en konstant lektion i ödmjukhet. Varje dag lär man sig något nytt man kan göra bättre, oavsett om det är affärsstrategimässigt, personalpolitikmässigt eller något annat. Någonting som jag dock verkligen utvecklats inom under min tid som företagare är investerandet. Jag tycker att jag är en bättre företagare för att jag är en investerare, men jag är en sinnessjukt annorlunda investerare efter att jag blev företagare.

Jag tänkte därför lite kort dela med mig av 3 enkla lärdomar som i efterhand känns fruktansvärt uppenbara men som man ofta kanske inte riktigt tänker på ändå när man filosoferar om vad man ska köpa för bolag.

1. Prognoser är sinnessjukt idiotiska (eller iallafall svåra)

Varje år försöker vi göra en plan för de kommande tre åren framåt. Det närmsta året är en relativt detaljerad plan medan det blir mer och mer diffust ju längre fram man kommer. Anledningen till att vi gör detta är till stor del för att kunna planera om vi behöver rekrytera, byta kontor, etc. Helt enkelt för att väcka de stora frågorna till liv innan de händer. Men när man väl sätter sig ner och försöker uppskatta hur nästa år kommer se ut så är det verkligen en bisarr gissningslek. Det enda rimliga är egentligen att gissa att nästa år kommer se ut som i år. Vill man vara optimistisk kan man väl säga att det borde vara bättre än det här året. Har man konjunkturkänslig verksamhet får man vara glad bara man behåller sin business.

De bolag jag är med och driver har 4-15 anställda, alltså väldigt små bolag. När vi, som sitter så extremt nära verksamheten och verkligheten, har svårt att göra uppskattningar om nästa år, hur ska man då förvänta sig att kunna göra bra förutsägelser om bolag man inte jobbar inom, och som är 10-100 gånger större?

En effekt av att driva företag är att jag i stort sett helt slutat detaljräkna på mina börsinvesteringar. Det är betydligt mer servettkalkyler och huvudräkning. Innan jag blev företagare så gjorde jag detaljerade uppställningar med resultaträkningar för varje år bakåt och framåt för att försöka gissa hur jag tror siffrorna kommer landa. Även om det finns bolag och situationer där detta passar bra så är det i största allmänhet inte någonting jag satsar på längre.

2. Kvartalssiffror är oftare missvisande än korrekta

I ett av bolagen så hade vi en stor affär som vi skulle leverera under första halvåret. Stor affär som i en av de större affärerna vi gör i år, så för oss var den i allra högsta grad betydande. Mycket förarbete/produktion från vår sida behövde göras men vi var samtidigt till viss del beroende av en underleverantör. Underleverantören levererade en liten del av produkten till en liten del av kostnaden, men med en stor del av upplevelsen. När detta blev försenat kunde vi inte leverera enligt plan och hela leveransen handlade i det andra halvåret istället.

Det var absolut ingen fara på taket, kundrelationen är fortsatt god och alla har förståelse över vad som hände. Detta är inte poängen, poängen är att vi upparbetade stora kostnader i det första och andra kvartalet men fick inte betalt förrän i det tredje. När vi tittade på halvårsresultatet så blev vi förstås alla besvikna innan vi började detaljstudera och justera för hur det egentligen skulle sett ut om allting skeppats.

Om vi hade varit ett noterat bolag, hur hade vi redovisat detta? Hade vi rapporterat de siffror som vi gjorde och skrivit några rader om “förseningar i stort projekt” så hade aktien blivit slaktad, när sanningen egentligen kanske är att vi gör ett av de bättre halvåren någonsin.

Det här är bara ett exempel, men situationer som dessa uppstår till höger och vänster i alla bolag, hela tiden, även noterade. Att då titta på de enskilda kvartalen och försöka skapa sig en bild av hur det går kan ofta vara extremt missvisande.

3. Jag är alldeles för slarvig på att analysera bolagsstrategi på riktigt

I bolagen jag är med och driver så är jag sjukt nitisk (mina kompanjoner och kollegor skulle nog kalla mig direkt jobbig) på att ifrågasätta vår positionering, vår prisstrategi och våra allmänna tankegångar. Jag ritar ofta upp fyrfältare eller liknande bara för att sortera tankarna i lättare hanterbara segment och ställer jobbiga frågor kring om vi verkligen gör rätt saker eller om vi verkligen har tänkt rätt. Till stor del är detta mitt jobb och någonting jag skulle våga påstå att jag är relativt duktig på, men…

…tittar jag på börsen så ser min analys ganska bristfällig ut på den här fronten. Självklart analyserar jag bolagets erbjudande men utgår, tyvärr ofta felaktigt, ifrån att bolagets ledning faktiskt har gjort ett gediget strategiarbete och har koll på hur de vill positionera sig framåt och att det är ett bra val. Här i soffan på kvällen när jag skriver detta så kan jag fort skumma igenom portföljen och direkt inse att något eller några av mina innehav har typiska “mellanmjölksstrategier”. De har ingen jättetydlig nisch utan försöker egentligen konkurrera rakt på med alla andra.

Ju mer långsiktig man vill vara i sina investeringar, desto viktigare blir detta. Kanske är min bristande strategiska analys bara ett kvitto på att jag varit relativt kortsiktig i mina investeringar. I grunden har jag ju ofta sagt att jag köper saker som jag ska äga i 2-3 år men att jag säljer när det blir för högt prissatt, vilket under senaste åren ofta skett inom 12 månader (tack konjunkturen, FOMO, ränteläget, osv.). Hursomhelst känns det som ett förbättringsområde för mig framåt. Framförallt nu när min aktivitetsnivå i portföljen sjunkit till botten i och med att allt fokus läggs i bolagen.

Kanske är detta helt uppenbara saker där poletten borde trillat ner för längesedan, men för mig har det inte varit så. En del saker måste man uppleva själv för att hjärnan verkligen ska snurra igång ordentligt. Oavsett har jag blivit en bättre investerare de sista åren och jag hoppas fler lärdomar kommer.

Att sälja sitt bolag till Spotify

2014 i april släpptes första avsnittet av en podcast som hette Startup. Den handlade om en avhoppare från This American Life, vid tillfället världens mest populär podcast, som själv ville starta ett företag i podcastbranschen. Tanken var att dokumentera uppstarten genom att göra en, *trumvirvel*, podcast! Från första avsnittet var jag helt klistrad och har inte missat en minut någonsin, jag har till och med lyssnat om första säsongen 4-5 gånger…

Grundaren, Alex Blumberg, dokumenterar allt ifrån ångestfylldasamtal med sin fru till sina första pitchar mot riskkapitalbolag till den faktiska förhandlingen med sin partner om vem som ska äga hur mycket av firman. Det är verkligen en inblick på djupet på en nivå som iallafall jag trodde att jag aldrig någonsin skulle få se. Dynamiken mellan två grundare (som det visar sig bli under säsong 1, spoiler…) där den ena är extremt kreativt lagd och den andra helt affärsmässigt lagd är väldigt intressant att få ta del av.

Det magiska är att allting är så fruktansvärt välproducerat och välklippt. Det finns inga överflödiga minutrar i avsnitten utan det är kärnfullt från första sekund. Detta är för övrigt en stor del av bolagets strategi, att “producera” innehåll på riktigt, inte bara starta mikrofonen framför “2 sköna killar” som sedan snackar om något kul. Här snackar vi hela team med researchers, flera editors och redigeringsrundor. Deras största lansering i år, podcasten Habitat, tog 2 år (!) att producera 6 avsnitt av.

I Sverige är detta relativt ovanligt, men det är lätt att se hur Jacob Bursell med podcasten Kapitalet hämtat mycket inspiration från sättet som Gimlet Media, som företaget heter, producerar på.

En av anledningarna till att vi inte ser mer sånt här är för att det är fruktansvärt dyrt att producera content på den kvalitetsnivån som vi pratar om här, och det kräver i sin tur en väldigt stor lyssnarbas eftersom man behöver mycket sponsorintäkter. Om man tänker att en show på 6 avsnitt per säsong kräver 2 heltidsanställda i ett år så förstår vi att showen måste dra in en och annan annonskrona.

Hursom, spola framåt till nutid. Bolaget som Alex Blumberg startade, Gimlet Media, har precis blivit uppköpt av Spotify för 340 miljoner dollar. Hela processen från att de blev approcherade till att affären blev genomförd är också den förevigad i podcast.  Intervjuer med Daniel Ek finns med där han berättar om vilka frågor han ställde till Gimlets grundare och vad han tänkte när han hörde svaren.

Man kan alltså följa hela processen från idé, genom uppstart, uppskalning och slutligen även försäljning, genom grundarens inte monolog förevigat i podcastformat. Jag kan verkligen inte sätta ord på hur bra detta är, det är verkligen en helt annan nivå av innehållsproduktion. 

Oavsett om man själv är entreprenör, går i tankarna att starta bolag eller kanske bara är nyfiken, så är detta extremt intressant innehåll. Det är allvarsamt, tankeväckande och fullt av humor samtidigt. Underhållsvärdet är enormt högt.

Det sista avsnittet någonsin släpps på fredag och undertecknad kommer att sitta fullständigt klistrad med lurarna på högsta volym och någonting rött i glaset. Det borde ni också göra. Rimligtvis lyssnar man på den på Spotify…

Risk, Pan Capital och Penserpodden

I veckan hade vi förmånen att spela in Penserpodden i studion hos oss Finwire Media. Den här gången har lite extra rolig då vi fick ringa upp och spela in en intervju med Pär Sandå, en av grundarna till Pan Capital.


Känner man inte till Pan Capital så har man definitivt missat ett stort stycke finanshistoria. Pan capital var en av firmorna som verkligen var pionjärer till datoriserad högfrekvenshandel, på tiden när de allra flesta fortfarande ringde in sina ordrar. Genom hemsnickrade excelblad uppkopplade mot börsen lyckades de skapa sig en rejäl edge som gjorde grundarna till mångmiljonärer, om inte miljardärer.


Intervjun med Pär Sandå berör delar av detta, tillsammans med hans bakgrund. Mot slutet på podden så ger han också 2 exempel på case han tror mycket på just nu. Personligen tyckte jag det var grym lyssning. Kan man inte få nog av storyn så har Jacob Bursell skrivit en bok om Pan Capital. Boken hette i originalutgåva Risk men har nu kommit ut i ny version i pocketformat under namnet Tradingkungarna. Boken är fantastisk och en av få böcker de sista åren som jag verkligen läst pärm-till-pärm i en sittning. Den följs lämpligen upp med att man läser Flash Boys direkt efteråt.


Både intervjun och båda böckerna är 5/5.