Att diversifiera har vi fått lära oss sen barnsben, eller åtminstone sedan vi läste vår första ekonomibok, men hur mycket ska vi diversifiera egentligen? Diversifiering är någonting vi använder oss av för att hantera och minska risk. Vi börjar med att titta på vad risk är:
Risk får man fram genom en enkel formel, Risk = Sannolikhet*Konsekvens. Sannolikheten för att en negativ händelse inträffar, multiplicerat med konsekvensen av att det inträffar. Problemet här är att oavsett hur nära 0 % sannolikheten är så är den någonting man måste hantera om konsekvensen av händelsen är total katastrof. Om konsekvensen är att du förlorar alla dina pengar så spelar det ingen roll hur liten sannolikheten är, du måste hantera risken!
Om du skulle få möjligheten att spela rysk roulette. Insatsen är ingenting, bara ditt liv. Du har möjligheten att vinna 100 miljoner. Skulle du ta chansen? (Alla som svarar ja är helt dumma i huvudet, rätt svar är förstås nej) Det spelar helt enkelt ingen roll hur bra sannolikheten är om du inte kan leva med konsekvensen av att det dåliga utfallet inträffar. I det här exemplet kan du inte leva med konsekvensen, väldigt bildligt talat.
Hur påläst man än är om ett bolag så finns det alltid en risk, även om den är astronomiskt liten, att någonting som är helt utanför ens kontroll inträffar. Det är inte möjligt, varken i teorin eller praktiken, att vara 100 % säker på ett innehav. At best kanske vi når 99,9 %. Om den sista tiondels procenten innebär att bolaget går helt åt helvete, då behöver du hantera risken, oavsett! Eftersom vi aldrig kan bli 100 % säkra på ett innehav så diversifierar vi.
Det här har jag tjatat mycket om i Fingerprint igenom åren. Många ägare har haft 100 % av sitt innehav då de tyckt att “allting pekar upp”. Oavsett om man tycker sig ha stenkoll, så kan man aldrig ha 100 % koll. Att det gick bra är en sak, men det KUNDE ha gått dåligt, och folk KUNDE ha förlorat allt. Men eftersom det gick bra så var det ingen som lärde sig läxan. Vid ett positivt utfall är det i stort sett omöjligt att i efterhand se vilken risk som var närvarande på vägen. Någonting som den genomsnittliga Fingerprint-ägaren inte verkar förstått. Vill man verkligen förstå detta ordentligt så rekommenderar jag att läsa Fooled by Randomness av Nassim Nicholas Taleb. En av de viktigaste böcker man som investerare någonsin kan läsa.
Saken är ju dock att man kan diversifiera för mycket, och i stort sett alla de tongivande bloggarna tycker jag diversifierar på tok för mycket. Om vi bortser från riskmomentet ovan så är det absolut mest rationella att alltid äga en enda aktie, den BÄSTA aktien. Men pga. att vi kan ha fel så behöver vi minska risken genom att ha fler aktier. Ju fler aktier du lägger till, desto mer minskar du din avkastning. Det är ganska enkelt, varje ny aktie som tillkommer i portföljen kommer dra ner snittet. Kanske är det mest optimala att äga 2?
Lösningen för mig blir att ha så få aktier som jag rent psykiskt klarar av. Vid 2 innehav så kommer svängningarna i portföljen vara betänkliga, och jag är i dagsläget inte säker på att jag klarar av det (eller är jag ens säker på att den rationella siffran är just 2). I dagsläget ligger min siffra på 4-5. Jag är dock medveten om att vissa personer kanske har 10 som sitt golv av rent psykologiska anledningar. Kanske är dessa “fegisar” som inte kan hantera variationer och svängningar i portföljen? Det man ska vara medveten om är att “fegheten” eller oviljan till svängningar radikalt minskar portföljens potential.
Vill du ha avkastning, eller vill du sova på natten?
Mvh,
Snåljåpen
Finns en logik i det du säger. Själv har jag 12-13 bolag men kör i praktiken två portföljer, 4 högutdelare och 8 tillväxtbolag. Att gå ner till tex 5 tillväxtbolag skulle nog inte höja risken även om man intuitivt kan tycka det. Men i ett globalt perspektiv (bygger globalfond) så måste man göra svåra val om man “bara” skulle välja 5.
Här är input som styrker din tes: http://news.morningstar.com/classroom2/course.asp?docId=145385&page=5&CN=sample
Man ska inte heller sticka under stol med att det för mig varit en lång mognadsprocess att “våga” gå ner till 4-5 och känna mig bekväm med det. Sen är jag inte helt säker på att det är rätt siffror heller. Det är ju en utvecklingsprocess som tar lite tid så att säga :).
Mvh,
Snåljåpen
Farsan köpte Lagercrantz och Betsson när jag var liten. Thats it, han pillade in lite Sintercast och Consillium också men dom ville inte prestera. När jag tog över mitt konto började jag istället med 10+ aktier… Behöver du äns gissa om jag har betydligt sämre avkastning nu? Ska man ha 10+ aktier kan man lika gärna köpa Avanza Zero, då slipper man 1000tals kronor i courtage med. Nu har jag som mål att ha max 8 st aktier! Med swing positioner inräknat!
Hehe, så kan det gå! Viktigt dock att du inte drar några slutsatser utifrån detta, det är ju bara en observation ;). Har du läst boken jag rekar i inlägget? Tror du skulle gilla den!
Mvh,
Snåljåpen
Så du menar att ha mer än 10 aktier är ekvivalent med att äga Avanza Zero? Det är väl 75 företag eller nåt i Avanza Zero, hur kan det vara detsamma om jag äger 15 aktier än om jag äger 75 (via fonden)? Det kan ju lätt finnas 5-10 st aktier mer än just 10 (som du sätter som maxgräns) som är minst lika bra och bättre än dina första 10.
Allt detta förutsätter självklart att du inte bara väljer 15-20 random aktier (eller 10).
Avanza Zero följer väll Six30 Return index (de 30 värdemässigt mest omsatta aktierna på Stockholmsbörsen)
Hmmm! Mycket intressant.
Bra inlägg. Finns många kända investerare, bland annat Greenblatt, Buffett och Pabrai, som endast har ett fåtal innehav och lyckats bra med det. Tror verkligen det är något som man bör göra om man vet vad man gör.
Å andra sidan så om man inte är direkt insatt i bolagen och köper utan djupare analys är det ju bättre med flera innehav. Graham och Schloss har ju visat på det. Lynch arbetade ju också med många innehav. Tror det spelar stor roll till sin investeringsstil. Jag kör den senare, men tror som du säger många skulle tjäna på att ha en koncentrerad stil. Däremot skulle jag aldrig lita så mycket på mig själv att jag skulle ha 20 % eller mer av mina pengar i en aktie, då behöver man göra en ordentligt bra analys. Tycker oftast det finns alldeles för många risker involverade.
Ja, vid ytlig analys behöver man kanske diversifiera något mer men jag tror ändå att samma principer gäller, d.v.s. att ju färre desto bättre. Men ner till en gräns förstås, en gräns som kanske går högre med den strategin än med djupare stockpicking.
På temat ytligt, har du läst något av Tobias Carlisle? T.ex. Quantitative Value? Har själv inte gjort men är redigt sugen. Det är ju lite Greenblatt fast mer avancerat.
Mvh,
Snåljåpen
Ja, finns studier på att man kan gå ner till 5-10 aktier genom att göra helt kvantitativa strategier också. Tycker att 5-10 är ganska lagom att ha, men kör flera strategier så blir många aktier totalt sett.
Ja, har verkligen lusläst det han har skrivit. Kan rekommendera att lyssna på The Investors Podcast där han medverkat några gånger. Såg att du köpt hans bok Deep Value, strategin där i stort sett definierar mitt sätt att investera på. Hans blogg Greenbackd är också bra resurs där man hittar det mesta. Så kan rekommendera att dyka djupare ner i det, helt klart värt det. Han är både anhängare till Buffett och Graham, men känner att det är svårt att hitta Buffett-lika aktier, utan mer lagd åt Graham hållet att köpa billiga aktier till ett bra pris. Han har en sida också med screener i USA med en bra blogg: http://acquirersmultiple.com/ Hans strategi är helt okej, 26 % i avkastning per år under 1999-2016.
Om man kan tjäna ihop pengarna igen på några månaders jobb kan ju riskviljan vara hög, men om du tjänat ihop ett antal årslöner så bör den falla rätt fort.
Diversifiering är din sista utpost mot:
– din egen felbedömning av ett bolag
– din egen hybris
– bedrägerier & oegentligheter i bolag
– marknadsdisruption (hastig sådan)
… och andra “unknown unknowns” eller “svarta svanar”.
Själv nyinvesterar jag minst 5 % i ett nytt innehav men aldrig mer än 10 %. Jag ökar inte i ett innehav som överstiger 15%. I teorin innebär detta att jag har mellan 7-20 bolag, i praktiken har det varit 10-15 innehav. Situationen har aldrig uppstått, men jag skulle förmodligen kunna undanta ett investmentbolag från 15%-regeln.
Absolut, inkomst i relation till kapitalstorlek förändrar resonemanget lite. Kommer ett inlägg om det nästa helg ;).
Jag håller med dig, alla de där händelserna räknar jag som olika sannolika händelser som man behöver skydda sig mot. Men redan vid 2 innehav så har du ju ett visst skydd. Sen är jag inte alls säker på att 2 innehav är rätt siffra, jag själv har ju fler, men du förstår vad jag menar. Om du har 3-4 bolag i olika sektorer med olika affärer osv, då är man riktigt bra skyddad hävdar jag. Mina 4 stora: Avensia, Amhult2, Moberg Pharma och Bröderna A&O Johansen. Finns inte många gemensamma nämnare i de bolagen..
Låt säga att du har 10 % risk att rent allmänt ha gjort felaktiga bedömningar och att du därigenom dragit felaktiga slutsatser. Om du har 1 innehav så är det förstås ganska osannolikt att det kommer gå dåligt (90% chans att det går bra). Om du istället har 10 innehav så blir det mer sannolikt att du kommer få se en bom i dina innehav. Sannolikheten att det negativa händer är fortfarande 10 %. Men du kommer förmodligen “se den oftare” och mer jämnt med en bredare portfölj. Saken är ju dock den att sannolikheten inte förändras med olika antal aktier i portföljen, så varför skulle 15 bolag vara bättre än 10? Är inte detta bara dumidioti och trams? Du har väl tillräckligt långt kvar att leva för att kunna leva med detta?
Tycker mig känna lite religionsfanatiska vibbar 😉 där du pekar på ditt “regelverk” men inte riktigt lyfter fram varför det är som det är. Gällande hur många innehav du borde ha och hur stora de borde vara alltså. Skulle gärna vilja höra lite tankar kring varför just 15 % är tak och varför 10-15 innehav är rätt för dig?
Jag erkänner, jag har haft samma regler själv, men när jag går tillbaka så hade jag aldrig vettiga argument för vad jag pysslade med…
Mvh,
Snåljåpen
Utöver det Luppen skriver om, även om en koncentrerad portfölj kan vara optimalt för avkastningen, så är det inte allt. Som någon som lutar sig på investeringarna som en del av min inkomst, då ser jag andra värden än maximal avkastning på 30 år och heltidspension
Begränsa nedsida och hantera risk blir viktigare om närmsta uttag ligger närmsta året och inte långt bort vid en potentiell pension – om du frågar mig i alla fall
Hur hade du investerat med inställningen att du måste leva på kapitalet samtidigt, tror du?
Om man ska peka tillbaka på fakta så brukar forskning visa att 12 innehav tycks vara ett “magic number” där företagsrisken är mycket låg jämfört med marknadsrisken.
Om man lägger denna forskning till vad jag själv tycker är bekvämt och van vid så blir min egen metod optimal. 🙂
Det här kommer tillbaka lite till vad jag skrev om tumregler i julas, du som är ung och energisk ifrågasätter alla vedertagna sanningar vilket är helt naturligt: https://lundaluppen.blogspot.se/2016/12/investeringar-tumregler-och-aldrande.html
Tar gärna emot exempel på den här forskningen du refererar till. Du har fler högskolepoäng än mig så du är säkerligen bättre på att hitta dessa studier än vad jag är. Jag är ju obildad och läser bara populärvetenskap :).
Vedertagna sanningar ska ifrågasättas. Det har Galileo Galilei lärt mig ;).
Mvh,
Snåljåpen
Slit med hälsan 😉
http://deutschlandlerntsparen.de/wp-content/uploads/2013/10/How-Many-Stocks-Make-a-Diversified-Portfolio.pdf
Den “bästa” aktien är den aktie där du har mest positiv syn på aktien relativt till vad marknaden har. Det kommer sannolikt att vara bolag som är i ekonomiska problem där du, till skillnad från marknaden, tror att problemen kommer lösas; bolag i nya branscher där du är mer optimistisk om en ny teknik än vad andra är; bolag där du tror marknaden kommer förändras mer positivt än marknaden etc.
I goda tider brukar såna “bets” löna sig eftersom risk och förväntad avkastning är två sidor av samma mynt och i en uppåtgående marknad belönas optimisten. När marknaden viker brukar det straffa sig att vara optimist och efter det blir alla återigen väldigt intresserade av att balansera riskerna.
Mvh Mattias
Nu kommer jag som drar åt andra hållet. Jag påstår att de flesta investerare underpresterar mot investeringen de investerar i på grund av psykologiska faktorer och tajming, se t.ex. Dalbars årliga rapporter. Över tid underpresterar de flesta till och med mot index, för varje år man lägger till desto större blir sannolikheten för en underprestation.
Sedan påstår jag att de flesta till och med missar risken t.ex. med en svensk indexfond. Säg att det finns ca 1 000 noterade svenska bolag, ta Avanza Zero, den investerar i 30 av dessa. Det betyder mindre än 3 % av den svenska börsen (mindre i realiteten) och den svenska börsen är mindre än 0,8 % av det globala börsvärdet. Det är ju ett extremt risktagande.
Men allt beror ju på sin egen tro på sin egen kompetens och vad man är ute efter. Att ha roligt, få vara med eller tjäna pengar över tid. 🙂
Jag försökte ha det strikt rationella som ansats, men om man inte klarar av att vara rationell som investerare så är det ju förstås en dum idé eftersom man bara kommer lura sig själv.
Absolut kan det finnas risker med att bara ha svenska aktier/en svensk indexfond. Men samtidigt så bor vi i Sverige, har intäkter och utgifter i svenska kronor, så jag tror egentligen att det minst riskabla för en svensk är att ha pengarna i Sverige. Om du inte vet vart du ska bo framöver, då kanske 100 % globalfonder är att föredra.
Jag hävdar bestämt att man kan få bra avkastning med en koncentrerad portfölj trots att man inte sitter 12 timmar om dagen. Så även tidsjusterat är koncentration i mina ögon att föredra.
Mvh,
Snåljåpen
Ja, eller så vet vi att när du börjar få flera bolag så minskar den bolagsspecifika risken – istället får vi marknadsrisk. Då kan du lika gärna äga billig indexfond.
Att ha överblick är dock underskattat. För en risk är att du får så många bolag att du missar när ett av dem försämras, eller att öka i ett när det blir bättre. Forskningen visar att vi är dåliga på att förstå när detta händer. Vi är lika dåliga på att hitta dåliga som bra bolag, inte särskilt bra alls.Vissa har denna fantastiska förmåga, de flesta av oss inte. Gissar att bolag som är bättre än marknaden och som är lätta identifiera som sådana, inte hamnar på marknaden alls.
Vi måste dock ta risk, för det finns ingen riskneutral position. Alla pengarna i SEK ? Risk att kronans köpkraft försämras eller att du blir rånad. Att gå kort ger begränsad uppsida och (teoretiskt) obegränsad risk. Att hela tiden vara fullinvesterad är bra, men förstör nattsömnen.
Så slutsatsen blir – ta gärna positioner, men gör det selektivt i bolag som du har goda skäl att veta något om, inte för många. Låt resten av pengarna ligga i en bred och BILLIG global indexfond. (Läs gärna Lars Krojers “Investing demystified”…)
Hej, bra skrivet. Vid fåtal bolag tar man ju även risken att dessa inte utvecklades så positivt man hade tänkt sig, alltså även risk underavkastning. Bolagets utveckling kanske ta längre tid än beräknat, marginalförbättringen blev inte riktigt lika bra som beräknat osv. Hur ser du på det?
Vad skiljer detta från om du har fler bolag? Den risken minskas ju knappast med fler bolag?
Mvh,
Snåljåpen
Det är alltid bra att ifrågasätta saker, det är helt rätt. Själv är jag i samma ålder som Lundaluppen och kanske av den anledningen lite mer benägen att “tycka” den klassiska 10-15 inte är helt fel.
Jag tänkte passa på att ifrågasätta ditt inlägg. Du skriver att “det absolut mest rationella att alltid äga en enda aktie, den BÄSTA aktien. Men pga. att vi kan ha fel så behöver vi minska risken genom att ha fler aktier.”. Det tycker jag är korrekt, och problemet är ju just som du skriver att man inte vet (förrän i backspegeln) vilken den bästa aktien var.
Vidare skriver du “Ju fler aktier du lägger till, desto mer minskar du din avkastning. Det är ganska enkelt, varje ny aktie som tillkommer i portföljen kommer dra ner snittet. “. Detta påstående och efterföljande tabell skulle jag vilja hävda är helt felaktiga. Påståendet förutsätter att du äger den bästa aktien i din portfölj, eftersom varje aktie du lägger till kommer att dra ner snittet.
Låt oss leka med tanken att börsen består av 100 bolag. Låt oss säga att du skulle vara en superanalytiker och lyckas pricka in 2 av börsens 10 bästa bolag i sin portfölj, men du vet inte (förrän året är slut) vilka 2 det blev (det ena slutade plus 80% och det andra plus 100%). I det fallet skulle det ju vara större chans till en högre uppgång om du hade båda aktierna i portföljen, eller hur?
Du kan väl göra ett experiment och välja ut EN aktie på valfri lista och se i slutet av året om det blev den bästa, alternativ titta på 2016 och se hur resultatet blev där? Skulle, jag som också läst Fooled by randomness, hålla det för otroligt att du lyckades pricka in den bästa 🙂
/ ReInwest
Det är lite klumpigt formulerat av mig här. Det jag menar är att om du har en portfölj på 5 bolag och du hittar en bättre aktie än något av det du redan har, då kommer det sänka din avkastning att utöka till 6 aktier jämfört med att stanna vid 5 bolag och sparka ut den sämsta.
Det är ett intressant tankeexperiment du kommer med. Mina tankar kommer från ett perspektiv där den faktiska avkastningen är 100 % korrelerad med den förväntade avkastningen utifrån dina värderingskalkyler. Så kommer det förstås inte att se ut i verkligheten, men att göra andra antaganden blir ju väldigt konstigt. Jag hävdar att man i portföljen ska ha det som ens egna kalkyler pekar på kommer att ge mest avkastning, och sedan hela tiden testa alla nya bolag mot sina befintliga innehav. Om man hittar något bättre som ska in, då måste något ut.
Att jag skulle lyckas pricka in den aktie som går bäst på hela börsen känns ganska orimligt eftersom det finns så många andra parametrar som spelar in som inte går att ta in i en kalkyl.
Det här handlar inte in att få rätt varje år, det handlar om att etablera en strategi som på lång sikt ger högst förväntad avkastning.
Mvh,
Snåljåpen
Att investera rationellt beror helt på vad man har för ekonomisk situation. Om man investerar för att bygga upp en förmögenhet så krävs det en aggressivare strategi än om man vill bygga på en existerande förmögenhet. Om man har en tillräckligt stor förmögenhet går en stor del av förvaltningen ut på att bevara förmögenheten, så att inte skatter och inflation gröper ur den. Varje situation kräver sin typ av förvaltning. Problemet för den som vill bevara en förmögenhet i dagens läge är att räntebärande papper inte täcker inflation plus skatt. Man måste idag komma upp i ungefär 4% avkastning för det. Det innebär aktiemarknaden eller råvaror. Båda med betydligt högre risk än räntebärande papper.
Hur man agerar på aktiemarknaden och vilken risk det innebär skiljer sig mycket åt mellan de olika scenarierna. Låt oss säga att jag investerar 500 000 kr i en nyintroduktion. Det finns alltid en risk att introduktionen går åt helvete, oavsett hur noggrann jag har varit med att inspektera prospekt och liknande. Det finns t.ex. alltid möjligheten att ett okänt bolag gör affärsidén obsolet eller omöjlig att genomföra. Kursen störtdyker i så fall, och min investering blir kanske värd 5 000 kr. Å andra sidan kanske bolaget sköter sina kort väl, och min investering stiger och blir värd 5 miljoner på ett par år.
Om jag hade satsat hela mitt kapital hade risken varit extremt hög. Att få 5 000 kr kvar är i princip ingenting. Om jag inte har ett jobb som gör att jag kan bygga upp en grundplåt för nya investeringar så kommer jag att få det extremt svårt att bygga upp en förmögenhet.
Om jag å andra sidan har satsat 2% av mitt kapital så är förlusten av hela det beloppet mindre än fluktuationerna i hela portföljen mellan 2 månader. Det är lite surt att tappa ett så stort belopp på ett bräde, men det är ingen katastrof.
Jag har varit i 3 av de här situationerna. Jag satsade en stor del av mitt sparkapital i Array Printers, som sedermera gick omkull. Det sved. Jag satsade en liten del av en förmögenhet i Artimplant. Det var surt när de gick omkull, men märktes knappt i portföljen. Jag satte ungefär 2% av portföljvärdet i Transtema när aktien börsintroducerades. De aktierna är värda 10 gånger mer idag.
När man väger risk måste man alltid väga in konsekvenserna av olika möjliga resultat. Om någon konsekvens är oacceptabel ska man avstå från affären, även om sannolikheten är låg.
Jag har en kommentar till. Om man blir tillräckligt stor ägare i en aktie så kommer man att påverka kursen på aktien när man handlar i den. Om vi tar exemplet Transtema igen, så finns bara c:a 20% av aktiestocken på marknaden. Resten finns hos nyckelpersoner och institutionella investerare. Det gör aktien såpass illikvid att jag påverkar kursen med flera kronor om jag sätter några tusen aktier på marknaden, eller om jag köper för att öka mitt innehav. Eftersom små bolag har störst potential att var den enda aktien man ska äga finns det med andra ord en gräns för mur mycket man kan äga utan att påverka aktiekursen. Det är ofta därför som stora aktieposter handlas utanför börsen.